Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1872, sida 2

lotsarne deröfwer kunnat blifwa hörde, emedan den egentligen gäller deras rätt til mulbete och wedtågt. Samtlige poliskonstaplarne hade begärt löneförs höjnina. Af de 6 ordinarie hade twå förut åtnjutit 750, 2 650 och 2 550 rdrs lön och samtlipe de 6 extraordinarie hade haft 365 d:o i lön. Magistraten hade föreslagit lönebeloppen för de ordinarie til 900, 800 och 700 rer och poligtomissarien 2 löner til 850 och 4 till 750 rdr. På borgmåästarens förslaa bestämdes för dem twå lönegrader, och wid omröstnina bestämdes den första med 11 röster mot 8 till 900 rdr och den ans dra till 800 d:o. Minoriteterna röstade för res spektive 850 och 750 rdr. Anslaget till de extras ordinarie höjdes med 50 öre för bwarje dvan, hwaremot dem skulle åligga att själfwa bekosta uniformekappa. Dessa förhöjningar skulle taga sin början frän och med den 1 juli detta år, och antecknades i protofollet, att ej något hemligt an: slaa till polisen hädanefter skulle ifrögakomma. Fattigwårdsnämndens förslag om upförande af nytt fattighus på norra sidan af ån i garanskapet af westra bron förklarades hwilande tills woiare. Hr Mossberg uplvyste emellertid, att fullständigt fostnadssörslag och ritning till ett sådant redan finnas. Anfökningar om erhållande af tomter å westra Stenhommaren inlemnages af Löf, Pettersson, Lundgren, Beckman, Jonsson, Swensson, Nordin, Gisberg, Goten, Hansson oh Engberg remitteras des till besigtningsnämnden, att inkomma med protokoll öfwer de redan åt sökanderna utsynta tomterna; men C. Wikströms ansökan remitteras des till Drätselkammaren, och ängbageribolagets förklarades hwilande. Fulmäktige delgafs kal. m:ts swar på deras ansöfan om återfående af nattjänstnöring mid här. warande telegrafstation. Regeringen har enligt detta swar öfwerlemnat frägan åt telegrafftyrelsen, och denna har, som wi redan förut meddelat läsarne, bewiliat iustränkt nattjänstyöring mid fom ma station. Äfwen meddelades, att lånestpreljen gillat magistratens förslag angående fpirituofaförsäljningens ordnande härstäres för nästa period. Hr Hamrins klagomål öfwer obehörig grustägt på hans kronolott, hwariaenom denna utan hans åtgärd sladades, och hr Cbristiernins om planteringens wid nya wägen skadande genom oleflig stenbrytning remitterades till Drätselkammaren. Slutligen bötfåldes br Linderberg för förfallolös fränwaro från sammanträket. Wid Medelpads Lutherska Missionsförenings åromöte i Sundswal onsdagen och torsdagen den 3 och 4 juli diskuterades följande frågor: lAr änger öfwer synden en werkan af lagen allena 2. 2. Är benämningen kristen råttmätig med afseende på alla, fom tillhöra ten kristna förfamlingen? 3. Bör den inre missionen utsträcka fin werk: samhet äfwen till dem, som draga sig undan alla nådatillfällen? 4. Hwilka äro på wår ort de största hindren för Guds ords werkan? 5. Hwad är att göra för öfwerwinnandet af dessa hinder? 6. Huru hafwa wi att förstå Apostelens ord i Eph. 5, 16: Sticker eder efter tiden, ty tiden är ond? 7. Wid hwilka tillfällen ega de orden fin til: låmpning: 3 skolen icke kasta perlor för swin och det heligt är för hundarna? 8. Bör och tan ingenting göras of Medelpads Lutyersta Missionsföreninag för en sjömansmiesion i Sundswall och dess grannskap? 9. För vwilka faror äro de kristna blettstälda under den yttre werksamheten för Guds rike och på hwad sätt funna dessa faror bäst undwitas? Wi förbigå behandlingen af förs:a punkten får fom dogmatist till fin natur och anmärka endast, att den beswarades enligt nu gällande dogmatiska läroböder. Om fwaret på andra frågan woro meningarne något delade, såsom äfwen pastor Bergström från Attmar, som öpnade diskussionen hårom, genast i dess början förklarade; men han uttalade dock som sin mening, att ehuru han hört prester klandras derföre att de begagnade uttrycken triftne åbhöras re och älftade kristne, han dock ej kunde finna bet stridande emot skriften att falla alla förjams lingens medlemmar för kristna. Kyrkoherden Nords ling, fom derpå fick ordet, tycktes oss yttra sig i samma anda, ehuru wi dock ej kunna bestämdt påstå det, då hans röst war låg och wi derföre ei fullständigt kunde upfatta hans anförande. — Kolportören Röst deremet förklarade, att med or. det kristne borde förstås blott de heligas samfund och att det således ej borde utsträckas til öfrige församlingsmedlemmar, då de woro sämre ån bedz ningar, fom saknade tillfälle att höra ordet förs kunnas. — Kyrkoherden Tbh2lberg deremot förkla: rade fig tweka. Han instämde wisserligen med br Röst deri, att de otroane inom kristendomen sfufle få ett förförliaare Slut än hbedninaarne, och