Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1872, sida 3

sla fom del de gjuta omkring dig ett förllaringens sten, lits fom morgonsolen öfwer det dyfira klostret. Deras warma strålar tränga alt djupare ned i ditt hierta, uppmjnka dig och göra dig mer lefwaude. De ställa frågor till din själ, och din själ är redo att swara. Du känner dig alt mer förs ädlad, du känner ditt högmod, lidelserna, fördomarna, förs trydarne smälta bort fom snö för elden! Ty wetandet foms mer till mennistan först, — sedan friheten. Denna fullhet af ljus är din — förstår du? — och det är du som utsläcFer den! De höga mål, om hwilka du drömmer, äro af box ken redan uppnådda. Boken tränger in i din tanke och föndersliter de band fom fjettra sanningen mid milljarelferna, ty alt medwetande är en gordist knuk. Hon är din läkare, din wägledare, din slyddsengel. Se der hwad du förlorar, och we dig! genom din egen skuld. Boken är din rikedom, just din! ty hon är kunskap, rätt, sanning, dygd, pligt, frams åtffridande, hon är förnuftet fom kufwar Å De wilda lidelser fom i ditt inre jäsa Och henne du förstör, just du! . . . mov. Jag tan ej läfa. På ett bref har man fått läsa följande utanskrift: Till jungfrun äck pigan åt amman Anna Vundbärg. — Det fan man falla nätt men utan prål.