Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1872, sida 2

ke till, att Ernest afvaktade postens ankomst med en ifver, som gränsade till ångest, och han drog alltid försorg om att han var den första, som öpnade den lilla postväskan, hvarur han uttog de bref, som buro hans adress, dem han hastigt och oöpnade nedstoppade i sin ficka. För öfrigt hade jag ingen orsak att klaga, hans tillgifvenhet för mig tycktes vara oförändrad. Vårt bröllop var bestämdt att ega rum straxt på våren; vi voro nu i medlet af januari, och jag hade blott två korta månader kvar af min frihet. Jag återvände hem till Holmly med det beslutet att tillbringa dessa två månader med min kära tant och på mitt vanliga sätt. Äfven Ernest lemnade Woodleigh Manor, som han sade, bortkallad af affärer, som angingo en egendom, den han hade i en aflägsnare del af landet. Det var riktigt behagligt att åter känna sig hemma, behagligt att se de vanliga föremålen, de blommor jag höll af, rotgeln, som kvittrande kom för att hemta sin föda, att se min tant som vanligt sittande i sin stol vid kaminen, och att se hennes flitiga fingrar sysselsatta med den stickning, som aldrig tycktes skola blifva färdig, och hennes milda ansigte stråla med vanlig tillgifvenhet och huldhet. Det var också behagligt att flytta min låga stol tätt intill hennes knä och liksom i gamla dagar lyssna till hennes berättelser. Ack, dessa gamla dagar lågo blott få månader tillbaka i tiden! Var det verkligen möjligt, att mina lyckliga flickår redan började försvinna? Tiden förflöt hastigt, och de två månaderna voro nästan förgångna; det återstod ännu blott