Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1872, sida 2

tätt tryckt intill rutan, stirrade på mig der ute från mörkret. Ett ögonblick såg jag det klart och tydligt, då ljuset från den flammande elden plötsligt föll på fönstret; det liknade en flyktig bild med aftonens mörker som bakgrund. Jag tänkte på den gamla sägnen. Kunde det vara möjligt? Kunde det ligga någon sanning deri? Och var detta andebesök föreloparen för en eller annan sällsam, oväntad tilldragelse? Jag kände liksom en kall rysning af rädsla genomisa mig, då dessa tankar korsade hvarani min själ. Synen var försvunnen för min blick, medan jag stod och fästade mina ögon på fönstret, i det jag ännu beständigt inbillade mig, att jag såg den spöklika Esthers smärta skuggskepnad utanför. Just då inträdde tjenaren med den tända tampan, som han satte på bordet, hvarefter han gick ut för att stänga fönsterluckorna. Jag gick bort till kakelugnen af fruktan att han skulle märka min förskräckelse. Just då han höll på att fälla ned persiennerna, såg jag honom för ett ögonblick studsa tillbaka; det såg ut som om någonting ovanligt skulle uppenbarat sig för hans syn. Hvad är det, Winter? rågade jag, bemödande mig att tala i så likgiltig ton som möjligt. Ingenting, fröken, åtminstone intet som är värdt att tala om. Jag tyckte blott att jag såg en hvit uggla flaxa förbi: det var altsammans, fröken 1 (Forts.)