Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1872, sida 2

mig glad vid utsigten till fullständig frihet — jag, som var van vid denna vänligt ledande hand. Hvart skulle jag vända mig för att få en så sann vän, en så klok rådgifvare? Men hvarföre kunde jag tro, att hans vänskap skulle uphöra med hans förmynderskap? Kunde jag icke fortfarande lita på hans omdömesförmåga och begära hans råd, såsom jag hittills hade gjort? Jag var ännu så ung, så oerfaren i verlden, att jag liksom ryggade tillbaka för den tanken, att jag för framtiden sjelf måste bära ansvaret för mina handlingar, oberoende af andras vilja, ledd endast af min egen. Jag grubblade en dag öfver detta ämne och var just som bäst i farten med att i tankarne bygga luftslott, då jag blef afbruten af vagnsbuller, som förkunnade främmande. Medan Jag försökte att gissa hvilken af mina grannar det väl kunde vara, öfverraskades jag vid åsynen af Mr. Mawkwood sjelf. Jag tyckte han såg mera allvarlig ut än vanligt, han tilltalade mig med ett slags tvång i röst och blick och bad mig följa med honom ett par minuter in i biblioteket, emedan han hade något af vigt att meddela mig. Jag följde honom ditin, icke utan en viss aning om, att meddelandet ej skulle blifva af oblandadt glad natur, oaktadt jag icke hade annan grund för min förmodan än min förmyndares allvarliga blick och tillbakadragna väsende. Då vi blifvit ensamma, lade han i min hand ett bref, som var skrifvet af min fader få timmar före hans död och af honom öfverlemnadt till min förmyndare med begäran att det måtte tillställas mig, när passande tid dertill inträdt, eller kort förrän jag skulle fylla