Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1872, sida 2

jag såg det med djerfva, bestämda bokstafrer tecknadt under de korta, affärsmessiga bref, som jag med långa mellanrum mottog under mitt vistande i skolan, tyckte jag att de hade ett lejonaktigt utseende, och jag ertappade ofta mig själf i ett försök att föreställa mig huruledes han väl kunde se ut, och om hans utseende skulle motsvara det intryck man fick af hans namn. Men hur angenämt öfverraskad blef jag icke, då tiden för mitt utträdande ur skolan nalkades och han infann sig i la pension för att ledsaga mig till mitt hem eller egentligen till min tants, som då var i Brighton! En man med ett nobelt utseende, icke mycket öfver 30 år, icke vackra, men med sådana djupa, uttrycksfulla ögon, ett så behagligt leende, ett så vänligt och artigt väsende, att jag var glad öfver att hafva en sådan förmyndare; hans närvaro ingaf mig en sällsam känsla af trygghet och förtroende. Vi två måste blifva goda vänner. Men jag stod nu i begrepp att knyta min hatt och laga mig till en promenad öfver min egendom, ty Holmly Hall är ännu nytt för mig, efter som detta är mitt första besök der efter min ankomst till England, och då jag redan hade uplefvat en Londoner-säsong tillika med en vinter i min förmyndares moders mycket gladå hus, omfattade jag begarligt min tants förslag att aflägga ett besök till mitt eget hem. (Forts.)