Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1872, sida 2

vackra herrn. som skänkte mig så vackra leksaker. Men jag hade blifvit arftagerska nu, en liten vigtig person ock derföre hade jag knapt fyllt mitt åttonde år, förrän min fader fann, att min upfostran borde börjas. Han bestämde sig för att skicka mig till en beromd helpension på kontinenten, mycket emot min åldriga slägtings Mrs. Lechmeres önskan, ty hon älskade mig som sitt eget barn och kunde icke uthärda att skiljas från mig. Och der skulle jag kvarblifva, till dess min tid kom för att glänsa i sällskapslipvet, der jag naturligtvis skulle lysa genom det ljus, som min egenskap af arftagerska skulle utbreda, om jag än sjelf icke egde någon personlig glänsande egenskap. Men min fader fick icke uplefva att se någon af de önskningar upfyld, som han kunde hafva hyst med afseende på mig; han dog innan jag hade varit två år i skolan. Den sorgliga underrättelsen om att jag nu verkligen var föräldralös meddelades mig i ett bref från Mrs. Lechmere; hon underrättade mig tillika om, att det var min faders önskan att jag skulle stanna kvar der jag var intill mitt Is:de år, derefter finge jag fritt vistas antingen hos henne eller i min förmyndares hus, hur jag sjelf ville. Behöfver jag säga, attjag föredrog att blifva hos den kära gamla damen, som hade smekt och älskat mig från min tidigaste barndom? Hvad nu min förmyndare angick, visste jag intet om honom, med undantag af att han hade varit min faders högt värderade vän och att hans namn var Lionell Hawkwood till Woodleigh Monort. Men detta namn injagade skräck hos mig, och sedermera, då