Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1872, sida 2

tinget afslog denna begåran, emedan dels tiren warit för knapp för att mergifwa erforderliga un: dersökning och förberedelse — retta är en fling åt regeringen för ret bon ej bewiljade stortingets anhållan att få wara tillsammans få länge be hofwet kräfde — oc) dels den nuwarande administrationen af regeringsärendena ej lemnade en så säker borgen för ett tillfredsställande utförande af landswiatiga företag att stortinget med full tryaghet kunde begynna en följd af större ftat8anslag till befästningewåsendets omskapning och fulländnina. Efter att ha hört dylika ampra saker hade mir nistrarne ej stort annat att göra än att taga till reträtten, hwilket som bekant skett. De försök som gjorts att komma ministåren till undsättning och förminska betydelsen af ftortingsbeslutet sattes i gäng i Tönsberg — en liten driftig skeppsredarestad wid Kristiania — genom en upmaning till ett gemensamt uttalande och bwari bland bannat flere af landets utwalde mån beskyllas för den största fräckhet, för att frams bära grundlagguplöfande teorier och för att wilja nedbryta det beståendes ruiner. På det folkmöte stadens kommunalstyrelse sammankallat beslöto 80 af 130 närwarande en resolution som börjar få: folket wäntar, att enhwar gör fin pliat.7 Efter denna inledning wäntar man en tacksägelse till ftortinaet, fom påtagtigen gjort sin; men i dess ställe kommer ett detlagande af fors tingsbeslutet och tillfännagifmande en högaktning för och hel anslutning till konungens rad. J Kristiansand erhöll en något mera moderat adress 92 underskrifter, i synnerhet af ämbetsmän, får fom den högsta militära myndigheten i staden, stitsamtmannen, boramästaren, poftmäftaren, ref: torn och några adjunkter wid skolan o. s. w. På samma sått har det tillgätt i flere städer. Huru det gick i Bergen terom berättade wi i för: ra numret. Anmärkningswärdt är att vå SIaabet sistl. år förtöfte Sstadfoamma eft plehjscit am ogfiffsff niss