Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1872, sida 2

Lucie fortfor att skrika och gumman knuffade henne med en vredgad rörelse åt sidan. I samma ögonblick kastade sig Marthe öfver henne, ryckte barnet ifrån henne och tryckte det häftigt mot sitt hjerta. — Lörsök, utropade hon och såg på sin plågoande med af raseri flammande ögon, försök om du vågar att taga henne ifrån mig, ty det är jag, som är hennes mor. Den gamla upgaf ett rytande af raseri och blef stående orörlig af bestörtning. Lucie teg och såg med hela sin lilla barnasjäls hängifvenhet upp till den okända, som kallade sig hennes mor. — Är du mamma? frågade hon med mild förvåning och en sista återstod af fruktan. — Ja, jag är din egen mamma, svarade den unga kvinnan och betäclkte sitt barn med varma kyssar och vansinniga smekningar, det var på mig du ropade och här är jag. Jag höll på att dö af sorg, så länge jag var skild från dig. Min Gud, hvad du är vacker, min engel. Säg, känner du igen mig? llon aftoq sin mössa, så att hennes rika, ljusa hår böljade kring hennes axlar, och aftorkade sina tårar. — Ack mamma, utropade Lucie, min lilla söta mamma. Nu, då du är kommen tillbaka får ingen slå mig. — Slå dig, själ af min själ, slå ett barn! Fins det verkligen kvinnor, som kunna slå små barn, och en Gud, som tillåter detta ske? Men nu, min Lucie, får ingen röra dig. Jag är ju här. Marthe var stark som en lejoninna, sedan