Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1872, sida 2

Stodholms-Korrefpondens till Nya Norrländska Korrespondenten. (Genom Ewenffa Telegrambyrån) Den 15 maj. Äfwen riksdagens sista dagar hafwa icke kunnat passera utan en tillstymmelse till konflikt fams rarne emellan, alt härrörande af Andra kammarens begär att draga bestämmandet om oc) öfwer de? ordinarie statsinlomsterna under ben gemen: jamma omröstningens för denna kammare manligen tillfredsställante domslut. När kamrarne ftannade i skiljattiga beslut om bergwerkå tionden, få ansåg statsutskottet, d. w. s. den majoritet som dikterade beslutet, att den af k. m:t wäckta frågan om berawerkstiondens uphörande hade förfallit vå ven enligt 65 rifgdaggortningen ide tfunde blifwa föremål för gemensam omröstning, hbwaran inkomsttiteln bergwerkstionde föreslogs att för 1872 säsom förut beräknats till 93,000 rdr. Ans dra fammarens tolf utskotsledamöter hafwa alldeles fom i fråga om mantalspenningarne, referverat fig met att siateutskottet ide afgifwit förslag till voteringsproposition och litsom då åberopot 69 8 regeringsformen contra 65 F R.O. Då lika många röster inom utskottet stodo emot hwarardra borde egentligen den förseglade sedelns lotto: spel hafwa anlitats, men eget nog lärer det icke denna gåäng behöfts utan en lycklig tillfällighet gjorde att en af de tolf reservanterna mar fråns warande wid voteringen, oc) denna tilfäligbet fan med skäl sägas lycklig för båra parterna, ty bade man skririt till lottning och lotten bestämt gemensam votering, få hade ånyo skådespelet af propositionswägran m. m. måst upföras och hwad fom mar ändå wärre ritsragen förlängts kanske flera dagar. Nu jemkade en wälwillig slump få att man blott behöfde i Andra kammaren uttala fin protest, sitt dixi et salvavi animam meam och sedermera låta wid utskottets hemställan bero, ett nyupfunnet sätt, hwarom grundlagen ingenting wet, att icke säga ja då omständigheterna göra det kintigt att säga nej. Härigenom will man söka bålla en utwäg öppen att framdeles utan att be höfwa supponera ret några befynnerliabeter egt rum med protokollet, säsom hr Jöns Pers fon gjorde i afseende på beslutet om voteringen beträffante mantalspenningarne och utan att wara beswärad af ett formligt prejurikat — säga sin mening rent ut, då man har mera hopp om frams gång. Hwad hr Jöns Pehrssons förmodande om protokollet angår gjorde han i lördagens plenum ett slags ursäkt för fin obetänkta beskyllning då ban begagnade tillfället af diskussionen om famrarnes rätt att wälja fina talmän för att uttala ett ampelt loford öfwer den af kammarne walta sekreterarens skicklighet och förtjenster. YWederbör rande funno sig sannolikt föranlåtna att härwid låta bero. Innan wi för denna rikstag lemna br Jöns Pehrsson ur sigte tunna wi ide motftå frestelsen att om honom anföra en anekdot från den middag fom gafs för Andra kammarens tal: man. Ertebiskopen — så berättas det — yttrade wid afstedet till Hr J. P. att vet wore sista riks