Norrländska Korrespondenten – 16 maj 1872, sida 2

förebrådde den unga kvinnan, att hon kunde vara så obarmhertig att dolja sig för dem. Hon svarade dem blott med ett högt skratt, som liknade en fogels kvittrande, och räckte sin hand åt den ena af dem. Minuten derefter dansade hon leende och stolt vid tonerna af en brusande vals och mottog med en furstinnas stolthet det sorl af beundran, som hördes omkring henne. Med ett uttryck af glädje och förvåning varseblefvo seraferna nu att den tår, som fallit från den unga kvinnans öga, förbytts till en perla, den enda, hvilken de kunde bjuda den heliga jungfrun. Någon tid härefter sammanträffade de utskickade englarne, medförande de perlor, de lyckats förskaffa. Något obeslutsam om hvilka som hon skulle välja, rullade Moria mellan sina fingrar dessa i olika färger skiftande klenoder, tills hon fick se den i den ofvanbeskrifna palatsets fönster funna perlan, hrilken var så skön, att hon bortkastade de andra och förklurade, att hon endast ville ha ett halsband sammansatt af sådana perlor. De båda englarne, som varit nog lyckliga att för sin skörd vinna gudsmodrens bifall, knäböjde framför henne, för att visa sin lydnad och ödmjukhet, och flögo sedan åstad för att upsöka den gråtande kvinnan. Men palatset stod nu dystert och öfvergifvet. Gräset växte på gårdsplanen och trädgården var blott en ogenomtränglig massa af buskar och träd der ugglornas hemska tjut var det enda ljud, som afbröt tystnaden, hvilken nu rådde i den boning, der fordom nä