Norrländska Korrespondenten – 16 maj 1872, sida 2

— Ja, du har rätt, men Maria vill ha dem ännu skönare. — Nå, då skola vi aflägsna oss från detta förskräckliga, syndfulla näste, der man glömmer Gud. — Ja, låtom oss flyga härifrån svarade den andre och, utbredande vingarne, svingade englarne sig uppåt himlen. De hade dock icke hunnit långt, innan den yngste vände tillbaka och närmade sig balalens ena fönster samt skådade dit in. — Kom, broder, kom, alla dessa juveler äro ovärdiga att bäras af Maria. — Uroöj ännu några ögonblick, hviskade den yngste bedjande. En ung, blond och utsökt väl klädd kvinna stödde i detta ögonblick sin panna mot fönsterposten. Hon hade såsom en onyttig och tryckande mask bortlagt det glada smålöje, som bildat de små förföriska groparne i hennes bleka kinder, då hon samtalade med sina upvaktande kavaljerer. Hon tänkte icke mer på festen och sin eleganta drägt eller den hyllning, som hembars åt hennes ungdom och skönhet, utan blickade vemodigt ut i den mörka natten och lutade sig framåt genom det öpna fönstret samt inandades med en tung suck doftet från parterrens heliotroper och sammanknäpte händerna under det hon med ett uttryck af gränslös förtviflan riktade sina sköna, tårfylda ögon mot himlen. I samma ogonblick närmade sig några af de unge männen och drogo högljudt skämtande de tunga sidendamastgardinerna åt sidan samt