Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1872, sida 3

inte nykter kem en enda afton. Hans nobiskamrater, som ledde honom hem, stälde honom lutande mot dörren, och när Jag öpnade den, kom min salig man framstupa in på näsan. Det var för mig att ta emot det. Och när detta kunde hända en stadsfiskal, en högre embetsman, som borde föregå andra med godt exempel, så .. . Jo, ni ha haft ena söta juveler till män, jag vet nog, inföll ordföranden; vannat var det med min salig man . . . Men låt nu de döda vara i ro, vi ha fullt upp att göra med de lefvande, låt oss samråda, mina goda vänner om de mått och steg, som böra vidtagas i denna vigtiga familjeangelägenhet. Jag har sagt till om godt starkt kaffe, och vi ha det snart på bordet. Läsaren torde lemna den kvinliga konseljen i fred och i stället begifva sig till den lycklige fästmannen, som vaknade först vid middagstiden den följande dagen med tungt hufvud, men desto lättare och gladare hjerta. IIans första blickar föllo på ett litet paket, som låg på hans nattbord och säkerligen blifvit ditlagdt under det han sof. Han igenkände genast sin blifvande svärmors sti. (Forts.)