Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1872, sida 2

Varning för sästmän. (Berättelse ur siardagslifvet) Gustaf Y—, en ung vise häradshöfding, hade för några år sedan kongl. hofrättens förordnande att förestå en domsaga i mellersta Sverige. Det var en glad och treflig sällskapsmenniska, såsom de flesta undgomar äro, innan de blifvit alt för mycket invigda i verldslifvets bestyr. Ulan hade tillräckligt af hufvud och kunskaper för att kunna sköta sitt ämbete, men saknade, liksom de flesta, den förmögenhet, hvarförutan man svårligen onäpst kan öfverlemna sig åt sin ålders håg och lust för förströelser och nöjen. När man icke har annat än sm arbetsförmåga att anlita, så får man alt bereda sig på att undergå och tåla åtskilliga Tantalikval; man får binda för ögonen för att icke se för mycket, stoppa till öronen för att icke höra för mycket, hålla sin lystnad och åtrå i skymningen af lifvet, fruktande dagen, som lyser äfver så många bekvämligheter och fröjder. hvilka, en gång sedda och upskattade, man sedan har så svårt för att lemna ovidrörla. Det är en stor konst att försaka, när man kan njuta. Också råknar den konsten icke många idkare, och v. häradshöfdingen T— hade visst inga anspråk på att hänföras till dem. IIan såg glad i lifvet in, såsom det heter, och tänkte att det var tids nog att se ylad i döden nederd. En rik slicka får betala mina skulder, tänkte han, och hon får i utbyte min erfarenhet. Så tänka de flesta, och tanken vore kanhända icke så oäfven, om blott