Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1872, sida 2

Alwar och Slämt. April måänads sista wecka har på platsen företett ännu en illustration till den almänna upfattningen om det ofanttigt hämmande och tryckande inflytande kommunallagens stadganden om röftfördelningen och röstarunden öfwat och öfwa på den merborgerliga andan. Jag tänker på torsdagens stadsfullmättigwal, då ej fullt ett halft hundra walmän infunnit fia wid urnan. Det wore förs färligt netslående att nödgas antaga denna åter bållfombhet såsom bewie på likailtighet för almånna angelägenheter; lyckliatwis behöfs det ej beller. Ingen, huru mydet han än må ifra för ett troget upfyllande af en merborgares pligter, skall rättwislinen funna hårdt bedöma denna fjälfmwillina försakelse, fom wisferligen kännes föröds mjukande för dem, hwilkas lott den är. Jag tillstår för egen del öppet att förr än jag spiller bort en ofta dyrbar tid på dessa wal, wid hwilka en skamlig lug lemnar min att fpela rolen af envaft en hundradedels menniska, — förr mäns tar jap till tiden är fullbordad. Zcke få til före ftående8 utt jag under titen lägger armarne i kors och nöjer mig med en fatalislisk förbidan; bort det! Men jag fule wilja hos de per vom denna röft-lopftiftning för förfördelade wäcka en klor insigt om, en djup, sliflig harm och en ädel wrede mot ten anda fom upbygt sagde kinesiska skydtsmur, hwarmed ritedomen förstått att kringgärra sina företrädesrättigheter. — Wid riksdansmannawal gäller min röst lika mycket som ven rikaste mand; och dock är ju detta wal en god tyngd wigtigare än walet af fommunala förtroende: ämbetsmän och den lita rösträtten borde således wida förr ha tillämpats mid dessa jednare. 1872 års riksdag swet de lifliga förhoppningar fom från många håll fästate wid def rättekänsla och insiat om nödmwänbigheten att ej skapa några pariag; tanske skall 73 ås rikorag göra sammalunda. Det återstår vå endast att wänta till den stora vomens dag 1875 då riksdagens båda kamrar skola ställas ansigte mot ansigte med sina principaler och dömas efter såwäl hwad de gjort fom hwad be underlåtit — medan de lefde. Kanske skall wissbeten om oblidkeligheten i då blifwande räfst framkalla under sist nämnda årg rifgdag det gamla skädespelet af en wiss aårdvör fogade — fom i ellofte timman sökte staffa fia wänner genom att flott anmända fin lilla återstod af maft. Wid borgmästoarewal åter hafwa wi en femarasdin stkala, tiutommen på förslag af dem fom mate en hafwa och med beaifwande af wännerna till lkka rösträtt, hwilka sednare fom bekant verisenom ville räcka en förseulia band åt sina motstanrare, dem de wid det nyss förut hållna rifsdagsmannavalet besegrat. Sorgligt att säna will det synas fom kulle denna eftergift warit icke mindre än en — dume vet. Måhänra skall fnart ett gynsamt tillfälle er. sjuda fig att åter uptaga srågan och den torre då