Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1872, sida 2

Fåordighet. En toktor L—m war allmänt be kant för sin fåordighet. Han afslydde långa konwersationer och onyttiga detaljer, Ett fruntimmer, iom kände denna egenhet hos doktorn, infann fig en dag hos honom för att förfråga fig rörande ett alwarsamt bett, som en hund hade tillfogat henne i armen. Hon inträdde utan att säga någons ting, blottade armen och höll den framför doktorn. Han be traktade den några ögonblick, derefter fade han: Stråma? YA — Ratt? — undo — IJdag? — Jqar Smärtjamt2 — IRej Doktorn blef aldeles förtjust öfver denna konwersation och gaf ordination. Han tydte heller ide om, att man kom och störde honom nattetid. En gång, da han lagt sig kl. 1 på natten, wid mydet dåligt lynne, emedan han måst stiga upp kl. 12, hörs de han dörrklodan ånyo ringa. Smwad är det om?7 — röt han arg. Doktor . . . fort, fort! ... Män fon har swäljt en rotta. — Må få låt honom swälja en fatt och lemna mia i fred!