Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1872, sida 2

och i fin famn omslutande ett två års gammalt barn. Ba da fördes till ett sjukhus, der all möjlig wård blef gifwen åt de lydliga. Barnet, eu gosse, dog följande morgon, och modrens sjukdom fortfor ännu ett dygn. Hon uppwaknade ändtligen med frågor om hwar hon befann fig. Eter yttz ringar om tacksamhet mot fina räddare, frågade Hon efter sitt barn och fin man (kaptenen på det förolydade fartyget). Under bittraste sorg öfwer fina förluster beswarade hon De kringståendes frågor om det fom föregått hennes olycka. Om fin egen ytterliga lijsfara wiste hon intet. Den trogne och starke hunden hade simmande fört den afdånade genom bräns ningarne och släpat Henne upp på den sandiga stranden, fwarz ifrån han i högfta grad utmattad, litwäl skyndade upp åt landet för att uppsöka folk och påkalla hjelp åt de förolyckade fom han tagit under fitt beskydd.