Norrländska Korrespondenten – 20 april 1872, sida 3

deraf, att noggranna undersökningar och trafikberåkningar ide på förhand warit tillräckligt Arunds ligt och omfångsrikt werfftälva, och bwarigenom majoriteten af dem, fom beslutat om sådana bas nors rittring till stor vel blifwit wilseledd. Det är för att i någon mån söta förebygaa, att ide wåra blifmante norrlänrska banor of brist på nä viga undersökningar och kalkyrer må erhålla fåras na riktningar, att det med desamma afsedta äns damåälet til hälften går förloradt, fom jag i min motion anhållit om medel för en järnmänrgundersökning efter den i motionen upgifna riktningen. Det synes mig, fom om, då man werktligen är betänkt på att byaga en bana från Sunrswall till Trondhiem och under det att man håller på att bestämma fig, genom hwilka trakter denna ba: na lämpligast bör framlöpa, man också samtirigt bör göra fig rera för, i hwilken riktning en blifwanre norra stambana på det för trafiten fördel. aftigalte sätt bör förläggas. Det går nämligen efter min jöreställning, ide an att taga hwar och en för fig dessa banor i särskildt sktärskärande, enär den ena af dem ewilkorligen mäfte utöfwa ett stort inflytande på den andra. Det är dere före ide ensamt ur provinsen Jämtlands, utan ur hela Norrlands synpunkt, fom frågan om Sundswall—Trondhjemesbanan fördelaltigaste riktning bör tagas i betraktande. Om herrarne behagade kasta en blick på den lila kfarta öfwer de bäda föreflagna riktninaarne, som blifwit utdelad i kammaren, få skolen I lätt finna, att den linie, fom från Torpshammar går ät höger, är den, för hwilken jag begärt anslag för undersöknina, hwaremot linien till wenster på samma tarta jöreställer den redan undersökta sträckningen. Då måhända en och annan af fam: marens levamöter ide haft tid att genomläsa min motion, torde det tillåtas mig att uprepa några rader ur densamma. Jag har nämligen derstädes bland annat yttrat: Stilnaden mellan dessa begge liniers förmåga att uphemta få mycket fom möjligt af provinsen Jämtlants träwaruexport är utan gensägelse ofantligt stor, ity att ten norra linien, Vith-—Stuaun, upsamlar samma trafik fom ven södra linien Östersund-— Reffund och rertill en stor vel af trä exporten från norra Jämtland, d. w. s. provinsens skogrikaste trakter, från hwilka deremot den södra linien abjolut icke, utan tillhjälp af länga bibanor, har att förwänta den ringafte trafik. Den norra linien har äfwen den fördelen att på lämpliga ställen beröra Jndalselfwen, hwilken mellan Lith och Stugun äfwen kallas Lithselfwen. Såsom ett bewis för wiaten teraf, att banan må förläggas utefter detta Jämtlants största och ett bland hela Norrlands ansentikaste wattendrag, må följande exempel anföras: under åren 1865 — 1870 ufflottades på Lithselswen, från Lith til Stuaun — en sträcka af sirka 3 mils längd — 14,144 stycken bjelkar och 1,060,351 stycken såntimmerblod. Om man nu jämför det rris, fom betal: tes för wirket i Lith, med det samma år gångbas ra i Stugun, uptommer en priesskilnad af ide mindre än 631,746 ror, hwilket belopp — säge hwad man will — utgör förlujt och flottningg: kostnader för wirkets framflottande — endast tre mil, eller blott en bråkrel af de ännu återstående 14—15 milen ned til kusten, under hwilken sträcka en många gånger större träflottning eger rum, samt till följd deraf ännu oerhördare summor, i anseende till de bristfälliga kommunikationerna, gå förlorade. Deremet fon banan, om den anlågaes efter ben af mig afgifna norra riktningen, uphemta, förutom skogsproruktionen från norra Jämtland, äfwen all träwarutrafit från Refsunrssiran, enär den norra linien afskär Gimån, hwilket är det wattendrag, utefter hwiltet Refsunds tingslags träwaror netflottas met kusten. En annan förrel, fom ven norra linien erbju ber framför den förra, är den, att banan, genom att dragas från Torp öfwer Hällesjö och Häsjö, kommer att mera närma fig gränsen af Anger: manland, och hwarigenom en blifwande norra stambana under en 5 a 6 mils sträcka blifwer en och densamma fom Sundswall— Tronrhjemsba nan. Hwar och en inser lått, att endast en besparing i anläggningskostnoderna af 2 a 3 millioner fan göras, på famma gång det påä detta sått blir lättare för Ångermanländingarne att få järn: wägen fortsatt inom eget område. Någon kan nu fråga, huru det wål kan wara möjligt att träwarupriset kan wara så olika i Lith och Stugun. Jag will försöka lösa gåtan. Om man besinnar att Storsjön ligger omkring 1.026 fot öfwer hafwet, få är det lätt att förstå, att det måste finnas wäldiga wattenfall utefter wattendragen i teras lopp mot kusten. Endast emellan de nyssnämnda socknarne finnas fyra för träwaruflottning mycket jwåra forssar, uti hwilket wirket icke blott betycligt skadas och till och med till en del rent af förstöres, utan hwarest en del af wirket äfwen fan få lvarligga i flera är, och