Norrländska Korrespondenten – 20 april 1872, sida 2

slut. Slutligen blef det afton och lojtnanten gick till hvila. Jag kastade mig påklädd på en soffa, fast besluten att icke somna, utan noga efterse, om löjtnanten skulle vilja narra mig. Aftonen förslöt, natten inbröt, jag hörde kl. slå 12, I och 2, då började mina ögonlock att bli något tunga och jag gäspade förtvifladt. Annu en stund kämpade jag med John Blund men slutligen öfverväldigade han mig; mina ögon föllo tillsammans och jag somnade. När jag vaknade stod solen högt på himlen och jag märkte, att jag sofvit länge. Jag kastade ögonen på löjtnantens säng. Den var tom! Gripen af en hemsk aning rusade jag upp och fram till sängen. Revolvern som hängt deröfver var borta. Jag ryckte upp kofferten och framtog fordralet, men dolken fans der ej. Intet tvifvel mera: löjtnanten hade begagnat sig af min sömn och begifvit sig till hospitalet. Som en vansinnig rusade jag på dörren och ilade med betvingade sig genom gatorna. När jag kom fram till hospitalet hördes derifrån ett skott och ett klagande tjut. Jag ilade upp för den högra trappan, genom de trånga korridorerna och kom i den gången, vid hvars slut Rolf Sjöbergs sell var belägen. En hemsk scen mötte här min förvånade blick. Direktören låg utsträckt på golfvet utan tecken till lif. Den stora hunden, som jag sett hos den vansinnige simmade i sitt blod: gallret, som afstängt den vansinnige från friheten, var sönderbrutet. I sjelfva grunden såg jag den vansinnige, tryckande löjtnanten mot golfvet, i det han med venstra handen grep om