Norrländska Korrespondenten – 20 april 1872, sida 2

Ämnar du verkligen besöka hospitalet? utropade jag häftigt. Som du ser, svarade han kallt. Nåväl, svarade jag beslutsamt, i det jag stälde mig mellan honom och dörren. Är du verkligen så egensinnig, att icke lyssna till en bön af din vän, så handla efter behag, men öfver min kropp går vägen. Lojtnanten betraktade mig förvånad. Fördömdt! mumlade han och slog sig för pannan. Hvarföre detta hinder i min väg? En stund stod han tyst. Derpå yttrade han plötsligt: Nåväl, jag stannar kvar nu. Jag ger dig mitt hedersord på att ej gå ut i dag. Är du nöjd dermed? Jag tryckte hans hand till svar. Jag hade ju också vunnit något. För tillfället afstod han ju från sitt vansinniga beslut och innan morgondagen hoppades jag kunna bringa honom på andra tankar. Löjtnanten uphängde åter revolvern, lade ned dolken och kastade sig derefter på soffan. I denna ställning förblef han hela den öfriga delen af dagen. Han var synbarligen rof för en våldsam sinnesrörelse ehuru han sökte visa sig så lugn som möjligt och låtsade till och med sofva. Men han narrade icke mig dermed, utan jag beslöt att hålla noggrann vakt öfver alla hans steg. Under hela dagen yttrades icke ett ord oss emellan, utan vi sutto båda tysta, intagna af våra egna sorgliga tankar. Under sådana förhållande blef dagen en evighet och jag trodde att den aldrig skulle taga