Norrländska Korrespondenten – 16 april 1872, sida 2

ning förspordes i de vackra kokett upvridna mustacherna. Vet du, bror R. . ., fortfor han. Den aning som i dag bemäktigat sig mig har nu antagit en bestämd form och denna så säker, att intet tvifvel mer återstår. Hör hvad jag förnummit? Jag har i den vansinnige på hospitalet funnit min faders och moders mördare! Och äfven mitt lif ville han taga, fastän det icke lyckades! Ser du, löjtnanten, som mördades var ingen annan än min stackars far. Fruntimret, som ilade öfver bord och fann döden i vågorna, var min mor och den lille oskyldige gossen, som den onaturlige hämnaren ville upoffra åt hämden, men som af den trogne kunden undanrycktes mördarens klor var jag sjelf. Se der orsaken till min sinnesrörelse. Han for med handen öfver sin glödheta panna och jag kunde af förvåning icke framstamma ett enda ord. Min far, min mor, mina olyckliga älskade föräldrar, fortfor löjtnanten efter en paus och en hemsk glöd brann ur hans mörka vackra ögon. I skolen, vid Gud, icke blifva ohämnade. Jag lofvar här, dyrt och heligt, inför Gud, att hämnas er död på er grymme mördare. Ja, jag skall icke hvila förrän jag druckit hans hjerteblod l Ernst, yttrade jag allvarligt, ?du måste lofva mig att icke ställa till något spektakel, ty då blefve jag, din bäste vän, inblandad deri och det kan du väl aldrig vilja. (Forts.)