Norrländska Korrespondenten – 16 april 1872, sida 2

skulle han hafva sin egendom i säkerhet. Annas föräldrar voro begge redan döda och Sjöberg föranstaltade derföre om Annas begrafning. På Aspö kyrkogård lades de dödliga kvarlefvorna af den berömda Aspö Ros. Hennes son uptogs af en broder till löjtnanten. Denne broder var köpman, och själf barnlös, upfostrade han brorsonen som eget barn. Löjtnantens stora rikedomar togos i besittning för sonen, som sålunda hade sin framtid tryggad. Och sålunda slutar — Den vansinniges öden. Nej, vid Gud, icke ännu! utropade lojtnanten och rusade upp. 3. Ilämnd. Under hela tiden jag laste, kade jag, uptagen som jag var af den intressanta berättelsen, alldeles glömt att observera löjtnanten, hvilket eljest varit min mening. När jag nu kastade ögonen på honom stutsade jag tillbaka för uttrycket i hans ansigte. Hans ögon gnistrade, hans kinder brunno och hela den kraftiga gestaltens ryckning utvisade, att han var på det högsta uprörd. Men bäste Ernst, hvad hafva dessa ouphörliga sinnesrörelser att betyda? Minsan tror Jag icke, att besöket på hospitalet haft den verkan, att du sjelf blifvit besmittad med en viss grad af vansinne, yttrade jag, högeligen förvånad öfver hvad jag såg. Ja, besöket på hospitalet hade visserligen en verkan med sig, men en helt annan än du tycks föreställa dig, svarade löjtnanten, under det ett visst drag af vemod, blandadt med vildhet, spelade kring hans mun och en häftig ryck