Norrländska Korrespondenten – 13 april 1872, sida 3

bet onekligen är en lifsfråga, och dels i anlednina af ätskilliga oegentligbeter i berörde upsats, Owilka af den oinwigre funna anses fåfom giltiga, funnit sig föranlåten göra åtskilliga anmärkningar. Beträffande ever åsigt, att lärjungen borde syeselsättas färre timmar om ragen med läsnina och förlänga unrerwisningen till ett större antal är, är vet en åtgärd, fom enligt wärt förmenans de är opraftiff; ty i en skola med femtio, fertio och sjuttio barn torde de wanliga 4 a 5 timmarne om tagen wara af behofwet påkallade. Delad denna tid lita på alla barnen falla ej många minuter på bwart och ett. Genom förkertande af nämnde tid skulle mången lärjunge gå miste om någon fråna på hela dagen och derigenom bringas på tanke, att han wore öfwerlemnad åt fia själf. Defuts om, när föräldrarne wanligen måste (wi tala ju om skolorna på landsbygden) utrusta fina barn med matfäd, då de fända dem till ffolan, torde be nog wilja, att de der ffola tidbringa längre tid än ett par timmar. Ej heller tro wi bet wara omöjliast att håla barnens upmärlsamhet wid tif under 4 a 5 timmars läsning, om läraren, hwilfet wi wåga förutsätta, förstår att göra undermisningen liflia od) underhållande, För öfrigt gijwes det i de stolor, om hwilka wi hafwa någon nNärmare fännedom, 10 oc stundom 15 minuters les dighet imellan hwarje underwisningstimme, hwars under lekar och hwarjehanda gymnastiska öfningar förehafwas, få att upmärksamhet in under läfer timmarne alltid bör funna hällas mid tif. Skulle den möjligen förslappas, wore det endast mot flutet eller ven sista timman, För att unpdwifa att få sker, wäljer ockjå ven praktiske läraren på Ddedsa timmar något ämne, fom han på jörhand wet barnen wara intresserade af, såsom teckning, fång och slrifning m. fl., hwilka ämnen snarare lifwa än insöfwa. Framför alt bör dock ett och samma ämne i eu flola med många barn få förekomma längre tiv, än en timma i fänder, Hwad underwisningen i hantaslöjden för Ao8far widkommer, är det en ire, fom ide utan rins ga möra låter realisera fig i städerna, och fmåra: re är det naturligtwis på landebyaden, om det ej är eder mening, att läraren ffall wara båre swarfware, målare, smed etc. och nnderwisa i deg ja handtwerk emellan läsningsstunderna. På landåss bygden är det ej heller sagrt, att perfoner, fom utöfwa dessa och dylika hanraslösder, altid bo i skolans närbet, och det fan ej begäras, att hwurs ten dessa personer eler lärjungarne skola på Iles dighetsstunderna gå en ofta nog lång wäg. Att wåra skollärare börja med att plugna i bar. nen Lintbloms katekes och lära dem namnen på Jsraels konungar, hafwa wi i de skolor, wi bejött, aldrig hört eller fett, men wäl, att de barn, fom nödtorftigt lärt fig läsa innantill fått lära fig Luthers lilla tatekes famtiviat med de wigtigaste beråttelserna ur en fort och lättfattlig lärobok i bibelffa historien. Hwad bistorien om flolmäjta: ren, som på ett nyttigt fött wille uphäfwa fina lärjungars förstånd och derföre fare till vem: 3 skolen taga hwar och en sin griffeltafla, och nästa måndagsmorgon skolen I lemna mia en förteckning på alla djur med fyra fötter, som finnas i byn, angår, weta wi ej om nämnde mästares metod fan anses såsom något efterföljanswärdt mönster. Att barnen med näsan i wådret (fyrfotingarne måtte hafwa haft en särdales hög belägenhet) utanför deras pastor råknade hästar, for och får, jörefaller oss snarare löjligt än själsodlande. Helt annorlunda förfar skoläraren i wår församling. för att upöfwa fina lårjungars förståänd. Han per bem t. er. till upgift att på griffeltaofla ups strifwa och säga något om de föremal, fom finnas i stolrummet, i hemmet o. s. w., och de förfinar komna få af frågor öfwer ett ting fammanfoga swaren til en fammanbängande beskrifnina med flera dylika öfningar. Detta anse wi också wara mera förftåndgodlande och mera praktiskt, än att gilwa dem uppgifter sådana, fom ni anför. Då wi ej fullt begripa, hwad ni menar med uttrycket: i det, som angar underwisningometoden, lefwå Bi ÄRAN i fulltomligt barbari, wilja wi blott nämna, det wi tro underwisningsmetoden under närwarande förhållanden i allmänhet ej fen ordnas bättre, än den är. Nog lära fig barnen, synnerligast i de skolor, der und rwigninggmateriel finnes att tillaå, genom underwisnina i naturläran göra stilnad emellan en al och björk m. m. För öfrigt äro ju barnen på landsbygden vagligen i tillfälle att åfe fädane föremål, hwarigenom för den nitiske läraren unrerwisningen faller fig betyrligt lättare och tillfälle berete8 honom få: lunda att öfwergå till jöremål, fom äro för bars nen mera aflänsna. Att stolan för de flesta barn utgör ett iöremål för afffy och förskräckelse, är något, fom wi med snart sagdt inga undantag aldrig hafwa hört. Twertom ha de barn, fom wi lärt fänna, wifat sig ena luft att besöka ffolan och på ganska tydliat sätt tillkännagifwit sin ledsnad, då föräldrarna antingen icke kunnat eller welat längre hålla dem der. Jjynnerhet, då barnen blifwa något wuxna, 22 ?. AmAimiAw24204 —