Norrländska Korrespondenten – 6 april 1872, sida 3

nog stark, skulle en resa till fosterlandet företagas, emedan i annat fall Anna snart skulle insjunkna och då vore det slut; ty hon kunde då omojligen räddas. Under sjukdomen yrade hon starkt och talade derunder ständigt om sitt kära Blekinge, och detta bevisade fullkomligt läkarens utsago. Verkligen hade också hemlängtan varit den matk som undergräft Annas helsa och en mindre stark natur som hennes skulle säkert för länge sedan dukat under. Emellertid hade hon af tacksamhet för löjtnantens kärleksfulla omsorger aldrig yppat sin sorg för honom, utan behållit den inom sig. När nu löjtnanten visste förhållandet, måste han foga sig i sitt öde, ehuru han derigenom fick en hård nöt att knäcka, enär han hade att välja emellan att förlora sin älskade maka, eller att företaga den motvilliga resan till fäderneslandet. Slutligen segrade kärleken till Anna och sedan hon efter sex veckors sjukdom, hvarunder hon sväfvat mellan lif och död, upsteg hon ändtligen från sjuklägret genom den skicklige doktorns outtröttliga omsorger, och efter ännu 2 veckor företogs hemresan på en ångare som skulle till Liverpool. Resan gick lyckligt och Anna blef betydligt friskare och gladare vid tanken på att åter få trampa den kära fosterjorden, och som nu kanhända begreto henne som död. Men alt som fartyget närmade sig sitt mål mulnade löjtnanten alt mera och en dyster och oförklarlig aning sade honom att någon förfarlig katastrof nalkades. Emellertid inträffade intet af vigt under resan och ångaren ankrade lycklig och välbehållen på Liverpools redd. (Forts.)