slog han sina bopålar och sysselsatte sig här endast med att göra sig till slaf för sin kustrus önskningar. Blott i en enda punkt motstod han träget alla sin makas böner och tårar och detta var, när hon ville skrifva till Sverige. Slutligen frågade hon om orsaken och löjtnanten svarade då endast med namnet Rolf. Detta namn hade en magnetisk verkan. Anna sänkte tigande hufvudet och begärde aldrig mer att få skrifva. Ständigt var hon sorgbunden och allvarsam, trots löjtnantens kärleksrika behandling. Det friska och glada utseendet från hennes ansigte försvann och snart var hon blott en hamn, en vålnad af hvad hon fordom varit. Trenne barn, som Anna födde, dogo det ena efter det andra, strax efter framkomsten och detta bidrog i sin mån att öka bekymren och sorgerna, som snart hotade att afbryta den sköna nordiska plantan, Löjtnanten märkte med oro dessa symptomer och hans omsorger fördubblades, men nästan utan framgång. Slutligen på sjunde året af deras vistelse på ön födde Anna ett vackert och välskapadt gossebarn. Denne gosse blef vid lif och blef nu Annas hela glädje så att hon dagen igenom sysselsatte sig med sin lille älskling. Emellertid hindrade detta icke, att hon tynade af alt mer och mer, till dess hon slutligen föll i en sträng sjukdom, som hotade att göra slut på hennes lif. Efter otroliga omkostnader lyckades det slutligen för löjtnanten att anskaffa en skicklig engelsk lkåare. Denne undersökte sjukdomen, efterfrågade förhållandena och förklarade derefter, att han nog för tillfället skulle kunna grädda den sjuka, men att så snart hon vore