Norrländska Korrespondenten – 6 april 1872, sida 2

som icke fann sig rätt väl med detta, var fudren. Visserligen erhollo de hans välsignelse, ty Ralm var alt för klok och god fader att lägga några band på sin dotters vilja, men icke var detta under så hjertliga förhållande, som när han en gång välsignade den förening, som Anna nu utan någon enda orsak så trolöst brutit. Den gamle mannens blick var sträng och allvarsam och han fästade en sådan förebrående blick på dottren, att hon nästan ångrade det steg hon tagit; men det var nu för sent, åtminstone tänkte hon så. Uon försökte nu förjaga Rolfs bild ur sitt hjerta, men detta lyckades henne icke. Den framstod städse för hennes ögon, som en mörk hotande vålnad och hon kände sig icke lycklig. Af lätt förklarliga skäl önskade både Anna och löjtnanten att påskynda giftermålet och icke fullt en månad derefter firades brölloppet. Det var just vid den tidpunkt då Rolf hemväntades och Anna motsåg denna tid med fruktan. Afven löjtnanten visade oro derför. En månad förgick och Rolf hade ännu icke hemkommit. Då tog löjtnanten en dag afsked från regementet och förklarade, att han beslutat med Anna bosätta sig på sidan andra oceanen, på ett ställe i norra Amerika. Förgåfves sökte man öfvertala honom att afstå derifrån. Han förklarade, att han var tvungen att företaga resan af giltiga skäl; men dessa kunde han icke nu framhålla. Ilvad kunde han väl hafva för skäl att utvandra från ett fosterland, der lyckan i sin fullaste gestalt log emot honom? De flesta som utbyta fosterjorden mot landet derbort