Norrländska Korrespondenten – 6 april 1872, sida 2

om oceanen, göra det for fattigdoms skull, 4 det hopp, att der finna lyckan i guldets gestalt; men detta skäl egde icke löjtnanten, ty utom sin lön egde han årligen 10,000 rdr i ränta. Men hvad kunde det då vara? Kanhända — tanken är djerf, men har sina goda skäl — kanhända fruktade han för Rolfs hämnd, ty att denna icke skulle uteblifva derom kunde han vara öfvertygal. Anna visade sig ingalunda missnöjd med resan, utan snarare påskyndade den, troligen af samma skäl. Inom en vecka efter det löjtnanten kungjort sitt fattade beslut, gick han ombord på ett fartyg, destineradt till London. Annas afsked af sina föräldrar var ganska smärtsamt; fadren förklarade öppet, att hade han vetat af löjtnantens beslut, skulle han aldrig gifvit sitt bifall till föreningen; men som det nu är, yttrade han till Anna, får det blifva, ty det är din pligt att öfvergifva fader och moder och blifva när din make.? Anna afreste altså följd af sina föräldrars välsignelser och förmaningar. Så snart löjtnanten med sin fru ankommit till London steg han ombord på ett skepp, som skulle segla till Java, en af öarna i Ostindien. Vi se således, att löjtnanten icke, såsom han sagt för sina vänner i Sverige afreste till Nordamerika utan till ett ställe, långt aflägset derifrån. Hvad skäl kunde han hafva dertill? Hvad annat än att han fruktade, det Rolf skulle uptäcka hans viselseort. Det onda samvetet rädes alltid. På Java sökte han ett undangömdt ställe och fann ett några mil från hafskusten, fullkomligt motsvarande hans beräkning. Hår ned