Norrländska Korrespondenten – 2 april 1872, sida 3

äro tillräckliga att wisa hwilka förfårliga mert ningar ifrågawarande sprängämne skall funna äs starkomma i händerna på en fanatist fiende. Striles i gamla tider. Strites äro på intet sätt någon nutidens uppfinning. Afwen gamla historien känner dem. Den första strite, hwarom hiftorien berättar för of, gjorde judarne. Hwem känner ide ur biblista historien denna sirikes uppkomst, utwedling och slut? Jeraeliterna hade ge nom Josscph bliswit förda lill Egypten och Hade för alwar nedsatt fig i det rika och fruktbara MRil-landet. Så länge ten dynasti, fom den Pharao tillhörde bwitten Joseph hade att tada för fin upphöjelse, herrskade öfver Egypten, besunno fig Jsraeliterna wäl. Men då en ny herrskarestam öfwertog landets regering, kom Jsrael i nöd. Egyptierna twungo med hårdhet Jöracls barns folk till tjenst. De satte arbetöfogdar öfwer folket, förtrydte det med tunga arbeten, förbittrade lifs met för det med swåra dagewerken i lera och tegel och med ullehanda arbeten på fältet. Detta förtryc stall hatwa fom mit öfwer Jsraeliterna under Ramses II (Sesostris), hwilken konung anmwände de israclitiffe fremlingarne wid uppförans det af fina talrika och storartade byggnadsföretag och mid anlägguing af kanalerna, i synnerhet kanalen till Vittersjön, hwilken i nyaste tiden Har bliswit fullbordade till Sucz-kanal Egyptiernas förtryct emot Jsraeliterna blef outhärdligt, och hwad fom dunklet slumrade i deras själ, förde Mofes till klarhet. Han wädtt hos sitt folk finnet för frigörelse från oc fet af ett detsamma påbördadt slafweri. De höllo förfamlins gar under Moses ordsörandeskap, skickade en deputation till Pharao, instälde på en bestämd dag arbetet vd) drogo flutligen med kvinnor och barn, med pid od) pad ur ett land, der arbetet Hade upphört att wara en wälsignelse. Samma nedel af arbetsinställning och utwandring begage nade twå gånger det romersla plebs, det mill säga det längre folket i Rom, gentemot det romerska patriciatets förmäs tenhet och girighet, och båda gångerna med framgång. Kos nungarne hade redan för deras eget intresses ffull bewaradt åt plebs en motswarande del af de förmåner, hwaröfwer de hade förfogenhet. Men då aristokratien kom till makten, så sökte Hon att sjelfwiskt utöfwa fin rätt och utwidga den till de fattiges naddel. De fare råkade i följd af fortfarande krig oh betryd från de rikes fida i sullständigt armod och ftora skulder. Förgäfwes bådo och bönföllo de om afhjelpande och lättnad. De bleswo från den ena dagen till den andra uppehållna med löften och än widare förtrydta. Då höllo de församlingar på Aventinffa och Csquilinska kullarne och drogo derpå år 494 före ÅKristus på inrådan af Sicinius Bellulus från Rom öswer Anio upp på ett berg. mid Brustumeria, fom sedan kallades det Hheliga berget. Då sågo patricierna ide blott undergången af deras politiska makt utan och deras mälstånds ruin för ögonen om plebs framhärdade i fin ffilsmesfa, och affände såsom underhandlare den kloke Meninius Agrippa, fom genom liknelsen om 7magen och lemmarne, men ämm mera genom de medgifmanden fom han örwerförde, förs mådde det af djupare fosterlandskärlek besjälade och i fina fordringar måttliga solket att återwända till Rom, — Den andra u wandringen af det lägre romerska solket egde rum år 449 f. Kr., då de med oinslränkt makt beklädda decemvirerna, tiomännen för affatineang af en skriswen lag om saknades ge nom wåldsgerningar och osedlighet gjorde tillståndet i Rom outhärdligt för de fattige och wille inslränka jolkets frihet, Den hade samma werkan som den första. Decemvirerna blefwo a fatta och de rika måste göra den fattiga, ftadöbefoltkningen nya eftergifter. (O. N. T.