Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1872, sida 3

Det Jasawadande lbto cn ohlit oralll, J puru Joga Det dermed djyftade ändamålet: androm till skräct och warnagel, derwid uppnås, will jag härmed lemna en fort beräte telfe om en afrätming den jag sjelf bewittnat. Ä Det war en herrlig sommardag 1829, således för nära 43 år sedan. Konung Carl Johan, jjelj uppwupen bland krig och blod, war i affeende på mördarens beftraffning till lifwet ostast sträng och obeweklig. Nu war det en fattig stomakare i Stodholm — hans namn har jag glömt — son: wid ett tillsälle råkat i ordwexling med en obillig hyreswärd, hwarpå den öfwermåttan prejade hyresgästen i wredesmod fattade en knif och dermed tillfogade fin wärd ett får, hwaraf döden följde. Förgäswes sökte mördaren förstoning till lijwet. all monriraa (ban ifall dö) mar monarkens korta swar, och dermid blef et. Tidigt om morgonen nämnde dag woro alla gator, fom leda från Smedjegårdshäktet mid Rörstrandsgatan i Stodholm till Skanstull — utanför hwilken Stodholms afrättsplats är belägen, och der den af sten murade, höga galgen reste fina hwitmenade, hemsla konturer mot den omgifwande bakgrunden af en surustog, — alla dess gator och torg woro nu uppsylda af folk, fom wille åssåda den lifdömdes forgliga tåg till afrättsplatsen. Jag wet ej om det war i assigt att så många fom möjligt ffulle blifwa delaktige af dylika pros cessioners åsyn, fom dessas wäg förlängdes genom heta staden, så att den arma delinkventen hade nära en half mils wäg att gå innan han uppnådde målet för sin sista wandring. På senare tiden är denna wäglängd mydet förkortad, i det att den lifdömde fort före afrältningen förflyttas från Smeds jegårdes till det på Södermalm belägna Statshushättet, hwarigenom wägen förkortas med twå tredjedelar. Jag mar mid denna tid 20 år, Hade aldrig åskådat någon afrälsning och antog således, ehuru med rysning, en jemnärig wäns inbjudning at följa fig till afrättsplatsen, der Han ges nom bekantslap med anföraren för stadswakten erhållit löfte om platå för of båda inom spetsgården. Wi anlände till afrätisplatsen, fom redan mar uppfylld af slåde lystna till sots, i hyrwagnar och till häst. och till och med i de omgifwande träden hade en mängd pojkar uppflätts rat för bättre utsigts skull. J flera af hyrwagnarne stodo upprätt wälklädda fruntimmer, äldre och yngre, alldeles fom mid en parad å Ladus gårdsgärdet. Woro dessa bättre damer? — Jag hoppas så ej war. Och likwäl war jag sjelf wid detta tillfälle ju ej bättre än de. Hwad wille wi fe? Ett menniskomord, — en laglig ogerning! Inom spetsgården befann fig, utom mig och min män, blott ett mindre maldt fällffap, Tillsammans i en grupp stodo några bleka gestalter, stälswande i wäntan att så förjriffa sitt eget blod med den dömde brottslingens. Det war fallandesjuke. Stödd mid en wäns arm stod der den då öns nu unge, talangjulle stådespelaren T. helt nära schawotten. Han mille studera en deliqwents mimik. Den fyra alnar höga schawotten reste fig i midten, timrad af stockar och bes tädt med ett plankgol. Stupftoden och fodralet, hwari bös delsyxan låg, woro betädta med granris. Gn medelålders, wälwäxt man, men med ett hekliskt utseende, klädd i uniform, lutade fig mot en yngling om 16 år. Det war skarvrättaren Hasström. Ynglingen war hans fon, redan då bestämd till fadrens efterträdare i tjensten. Hr Hafftvöm war till Yyrs fet ornamentsbildhuggare, men hade för utfomftens skull nöde gats föfa och antaga denna binäring. Han led af lungsot och mille dersöre, genom att i tid wänja sin äldste son wid bödelsbefattningens sasor, söka att förwissa denne om platsen efter honom och derigenom en tillökning i hans lefwebröd. Denne fon blef äfwen några år senare fadrens efterträdare på schawotten och leswer, som jag tror, ännu. Jag wet ej om äfven han war bildhuggare i trä, men många fefmwande bildev har han gjort liflöa. Framför schawotien war gräfd en grop, nu tädt med granruskor. Det war den lifdömdes sista hwilorum. Ä Ju uppstod bland folkmassan ett sorl. ÅDe komma, de komma! Skarprättaren upptog ur fidan en flaska, tömde den i ett drag od) wände fig med ryggen mot de anfommans de. Kort derefter uppträdde med trötta steg delinkwenten, på bägge sidor ledd under armarne af tvänne prestmän. Han war blek, men ur hans ögon, dem han stundom höjde mot den klara sommarhimmeln, stralade ett saligt lugn. Han hade fört en klanderfri wandel ända tills den dag, då en kansle sörlåtlig wrede bragte hans blod i sjudning och) omtödnade hans förnuft. Nu war han ett mål för allas dels tagande och ingen tänkte i denna siund på hang brott. Ses dan den ena presten för honom läst en kort bön, den han med djup andakt och tårfylda ögon afhörde, astog han sin od, fom mottogs af en starprättaredräng, löfte fin hwita halsduk, fom den äldre af prestemännen mottog och under delinqwentens häftiga omfatining knöt för hans ögon. Ders efter fattade presterna hans armar och under de af bägge på en gång med hög röjt uttalade orden: Herren Jejus anamme din ondal nedrydte de honom sagta mot den från stupstoden till idamottens golj fluttande Plankan, hwilken han, sedan han nedlagt fig derpå; krampalligt omfattade. Men i samma ögonblid fom duken bands för delinqwentens ögon blef det lif och rörelje på schawotten. Skarprättaren wände sig om, hans biträden a röjde granriset från stupstoct och bila, den lisdömdes hufwud, ännu mid fir kropp, mäns des oct droas af omilda Händer i sitt rälta läge, bilan Höjs des tvänne gånger, den tredje föll hon med ett knasande ljud — huswudet föll, blodet strömmade i forssar, fem eller jer dridsglas syldes deraf och nedrädtes till de nedanför mäns tande sallandesjuke, Hwilfa girigt nedstör:ade dess brånnheta innehåll. Som förstenad, af ett Medusehuswud betraktade jag den gräsliga scenen, jag kände mig illamående och huru mitt blod rusade till hjertat. Jag wände mig om för att söka stöd af min wän; — hon låg affwimmad på marken. Från träden rundt omkring föllv de deri uppklältrade gvåsarne till jorden, derwid många sladade fig illa. Ett åffås dande fruntimmer, fom stält fig upprätt på wagnssätet, förs lorade sansen och störtade från wagnen ned på den derinwid tätt sammanpodade folfmasian. Nära mig stog T. — han, som jag, sörstenad af fasa. Hans rörliga ansigismustler uts trydte wrede od) hans knuma hand höjdes likjom med Hot. Så fort wåra sklälswande knän det tilläto fyndade mi tills baka till staden, hwars närmast tullen belägna krogar snart woro fullpadade med återwändande åffådare af lägre klassen, och hwilka wäl behöfde med deras manliga tröftedryd, bräns winet, döfwa fina upprörda finnen. Men dagen war til spillo gifwen, supandet tilltog, sinnesstämningen blef hos måns ga nppjagad till wildhet, slagemål uppstod, och innan dagen gått till ända blef under ett sådant ännu ett dråp begånget. Så litet hade det gräsliga stådespelet werkat androm till sträd och mwarnagel. oo På mig gjorde åskådandet af denna afrättning ett djupt intryck. På flera nätter kunde jag ei soswa, och om jag för en stund inslumrade, swäfwa dedet srånslilda huswudet med fin blodiga bindel oupphörligt för min fantasi. Har samhället rättighet att beröswa en medmenniska lijwet? war den fråga fom ständigt återkom i mitt inre, och från denna hemska dag grundades min öfwertygelse att få ej war, att budordet: Ådu