Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1872, sida 2

J. anse FUrtUhhrtt amhalla, Det Eders K. Mit tädes nu till samlade riksdag aflåta jörslag till sådan ändring i riksdagsordningens 14 KH, att rättighet att deltaga i mal af representant i Riksdagens Andra Kammare må tilllomma hwarje froenff medborgare fom fyllt 21 år, följande dod undantagne. a) den som är förlustig medborgerligt förtroende; b) den som häftar för förfallna kronoutskylder; c) tjenstehjon, hwilka sakna eget hushåll d) den som åtnjuter fattigunderstöd; e) den fom ide råder öfwer fig och sitt gods; f) gemenslapen i wärswade, i garnison liggande trupper: J underdånighet etc. Riksdagen. Andra kammaren började aftonplenum lördagen ben 16 d:s med fortjatt behandling af dechargebetänkandet. Å annat ställe i tagens nummer läses statsrådet Bergströms tal temligen utsörligt refereradt. Afwen med fara att få för mycket rif8dagsnotiser i detta nummer återgifwa mi här de tre mårkligaste anförande ikammarensaftonplenum. Hr V. Rydbera ansåg wisserligen beslutet om rekrytälderns nedsättande hafwa warit en obehöfz lig åtgärd, men mille helst fe bort från denna fivan af saken samt uteslutande betrakta densamma ur fFrinsipiel synpuntt, oc) då det måste anses obestridligt, att den enda arund, hwarpå det för: hållandet, att en del af landets innebyggare måste för förswaret draga tyngare börda än de öfriga, hwilade, more knektetontrakterna, så wore det klart, att råtten att bestämma något i asseende å relrytaltern måste arunda fia på, hwad bemälde fonz trakter innebålla, icke på hwad de icke innehålla. Principiis obsta, mota den falska prinsipen redan i dörren, denna regel borde rikedagen lika litet fom den enskilde lemna å sido! Tal:n wisade, att respekten för knektekontrakterna warit få stor, äfs wen hos Sweriges enwälrige regenter, att re skytt för att enenmägtigt wit taga några bestämmelser i afseende å rekrytålrern. Något sådant inträffare först 1819, ett år, fom betecknat ett nytt skede i wår historia, då med inträdandet af en ny fonuns gaätt allenastyrandet, ehuru smyckadt med fonftis tutionella emblemer, började göra fig gällande. År 1819 fick beslutet om nedsättningen passera oanmärkt, men icke så är 1838, vå en nedsättning åter gjordes, som wid följande (1840 ärs) riks. vag blef föremål för anmärknina. Och roc är bet att mårfa, att den byräkratiska regeringen, som då satt wid styret, icke wågare gå få långt fom den numarante nått, utan blott nedsatte den medgifna refrytåldern till högst 30 år. Om utffottet nu bade lemnat åtgärden utan anmärkning, skulle detta skapat ett prejurikat och inneburit ett tyst erkännante, att regeringen wore berättiaad att ouphörligt lägga ytterligare bestämmelser till dem, knektekontrakterna ursprunaligen innehålla. Hr Abelius och med samma regerinaens nu ifrås na warande åtgärd påminte — fade tal:n — lif: ligt om, hwad den romerffe skalten berättar om den trokiske ryttaren, fom flyende afsköt pilen på motständaren, fom beböll flagfältet. Flera mots ståndares Yttranden unrerkastade tal:n en kritisk analys och wände sig i sårant afseende med myc: fet eftertryck mot hrr Lithner och Carlen, hwilken senare han tillerkände stor förmåga och mångsidigt wetande, men hwilken hade twå fel, de der stodo honom i wågen och hindrade honom att mara fulls komlig: ban mar ej nöjd med att wara endaft tvick, utan han äfludeg att wora mycket tvick, hwarwid förmågan ej alltid höll jemna steg med upfås tet, och ban war äfwen mydet misstänksam, hwilfet stundom ajorde stora luckor i hang logik, Så hade han misstänksamt sölt motiver hos utskottets majoritet, hwilka icke funnits till; hos denna majoritet finnes ingen åstundan efter omflyttningar wid konungens rådsbord, och i det föreliggande memorialet finnes ingenting annat, än hwad som för vet oförwillate och lidelsefria omdömet måste framstå såsom förenligt med hwad ounrgängligt warit konstitutionsutskottets både rätt och pligt att framhålla, . Hr Rorberas föredrag, kanske det mest alän. sonde denne representant i riksdagen hällit, helsades med starka bifallsrop. Hr Ota Söngjon i Kungshult betecknade tegez ringens åtgärd såsom ide nödwändig, men tätt tunnante bli ffavtig. Utbrister t. er. krig, måfte regeringen upbäfwa förordningen. Detta war dock vet minst wiatiga i denna sak. Här gåbde tet nämligen prinsiper, fom i regeringssättet tills lämpas, prinsiper mot hwilka utskottets anmälan hufwudsakligen är rigtad. Utskottet hare ej haft minsta tanke på några persener, det dille tal:n sörsätra fina motståntare, hwilka i anmärkningen trott fia fe ett vpersonliat anarepyn met be numa;