Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1872, sida 3

Hwarjehanda. Hurnledes man skall wälja tjenstefolk. Her Pettersson annonsserade i tidningarne att han war i behe af en duglig huspiga. Wid den tid, då han wäntade någo sökande till tjensten, lade han en kvast på gården nära por ten. Strar derefter kommer en flida och wandrar fram emo huset; då tvasten ligger midt i wägen för Henne, klijwer hor öfwer honom, Den gamle mamen stod på lur, och flida emottogs med följande helsning: Fag behöfwer icke er! Flidan aflägsnar fig och strax derefter wisar fig en annan Då hon fer den gamla kvasten ligga i wägen för henne, ge hon honom en spark och tippar upp till huset. 7Ri passa inte för mig! brummar Pettersson. Hon förswann i i haft slutligen wisar fig en tredje od) då Hon inkommit på gårde stänger hon omsorgsjullt poran efter fig och går framåt kvasten ligger äfman i wägen för henne; Hon tar upp honom bär honom fram till huset och nedlägger honom inmid med boden. Jnnan fldan lunde framställa fit: ärende, brumma de Pettersson: ja, ja, fom in; ni passar ör mig. Oc hon gjorde det; ty denna flida tjenade hos Pettersson sj r, och lemnade honom sörst dä Hon fid egna hushållsbesty om händer; och en sörträfflig hustru ble h m. För många år sedan sanns a ulhuset i en a Göteborgs förstäder stationerad en lälare, en hedere man af tysk extraktion, om hwilken många anekdote berättas. Oatltadt han i många år wistats i Sweri ge, tunde han aldrig fullkomligt lära sig swensk. språket. En dag bar man till honom en sjnk, son jämrade fig på det ynktligaste oc i hans llagan in stämde, några tonarter högre, hang medföljand friska, ätta hälft. Den gamle doltorn war skarp synt och knapt hade han kastat en blick på patienter förr än han halfhögt mumlode: Ten ter plir wå nock icke tammel her. — Aj, åj, wojade sig sjut lingen, fom hört hwartenda ord, 7ä ja få sjuk min fradare? — Herre Iegfs, ackompaguerad hans hulda wif, Hå de få illa te me trätet? — MNir, mir, småskrattade doktorn, then schlinge pare ware foll fom en cag. Det ena först och det andra fen. För någor tid sedan fom en fjöman till fin redares fru med en helsning från hennes man, hwaröfwer hon bler mycket glad. Hon frågade budbäraren, hwillet har helst wille hafwa, antingen en stor snup, ett glas punsch eller en toddi. Jag tackar, swarade mars nen, om jag får supen genast, så kan jag dricke punschen medan frun lagar till toddien.