Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1872, sida 3

hörig att i den förestående öwerläggningen uttala några anmärktningar mot regeringen för öfwerträdelje af gruntlag eller allmän tag, samt ansag fia ej funna ingå i beswarande af några sårana an märtningar såsom gjorda på obehörigt rum. En skrifwelse såran som den, hwilken skulle tunna bli resultatet af retta uttätande, wille tal:n ej fram: mana, lika litet fom ban wille göra något för att afwärja rensamma. Matte kammarens majoritet fritt uttala fig! Om representationen önskade aflägsnandet aj de nuwarande regeringeledva möter: va, få kunde tal:n sörsäkra, att han ej kände när gon åtrå att stanna var. Med en af autikengd män wille han säna: Garnar vet faten, få flå ti! Aktningen Jjör honem fretf förbjöd honom att inblantra fis i den förestående öimertängnins gcen, litjom och grannlagenheten för kammaren förhinrrade honom derifrän. Han wore teck ej likgiltig för kammarens omdöme, men hang jam: wete intygare, att han under utöfmande af sitt answarefulla kall stärse sökt ialttuga landets fanns styltiga nytta och ej sparat sina krafter i i utöfningen af sitt ämbete litjom hang hjerta och stärse klappat warmt för festerlandets wäl. Hr Ribbing fann ej ten anmärlta regerings: handlingen wara af ven beftaffenhet att kunna ans mälas enliat 107 S, enär ifräågawarante regerings: handling allreles icke war fåran, att ren bestämtt ädagalade en klanrerwärd karakter, ristning och hållning i hela regeringssystemet. Hr Key ej alenaft gillade ven gjerda anmärk: ningen, utan anjäg, att utskottet äfwen borde ba gjort tungörelsen of ten 9 nev. 1871 om jpar: banksböcker för indelta armeån til löremål för anmärkning. Hwad rekrytäldter beträffar, fökte talaren wisa, utt det warit manligt, att reprejen: tatienen haft sitt ord med mid införande af för: ändrade bastämmelser i affeenve å denna älver, och tetta hate skett på ett undantag när, nämligen år 1838, tå reftytäldern blijwit nedsatt, men denna regeringens åtgärd hade föranlett en anz märknina wid derpå följande eller 1840 års riksdag. Kunngöretsen om sparbanlböckerna fann tas taren innebära ett ingrepp i solratens rättigheter liksom ett åsitosättante af hang borgenärers rätt, i händelse han gjorde konkurs efter att förut ha sält sitt bo och latit i sparbant insätta de härför influtna medlen, För öjrigt more hela författ: ningen owertsrällbar. Då statsråtet Beraström talat om majoriteten i kammaren, gaf detta talas ren anledning att beröra densamma, äfwensom ven frågan, hwitten eller hwilka fom more tess ledare. Sådana funnes mweriligen, men det wore ej nägra personer, utan itcer och sanningar, och det wore just tron på tessa sanningar oc) irker, fom gjorte majoriteten få enig. Hr Sääf, fom ej ansög 107 här funna eller böra tillämpas, yrkade memorialets läggande til handlingarne. Hr Lithner sökte häfda regeringens rätt att anbefalla den i memorialet klandrade ätnaärden, enär rekryts älder äfwen måste tagas i betraf: tante wid bedömande af bang ruglighet, ech af åt: gärten hare ej upstått och skulle ej heller upstå några förderfliga följder, Hr Carlen fann hela anmärkningen småaktia oc) lunte blott förklara den på ett fött, nämligen att utffottet, i ven öfwertygelsen, att stadganret i 107 Neperinagformen wore antilveradt för wära konstitutienela former, welat på ett invirett sätt framhålla tetta. Frih. Ericson instämre i tet klander, fom rig. tats met regeringen för tess beslut i fråga om refrytåltern, men säste fia äfwen i hög grad wid vet af hr Per Nileson i Espö i hans reservation antydta misslörhållante i afseende å ten urtima riketagen, ty det more twetydigt, buruwita ten: sammas sammankallante warit en regeringehandling eller ide. Yrkate memorialets läggande til hand: linaarna med gorkännande of anmärkningen. Hr Kolmodin ansag, att utffottet genom ret sått, hwarpå det denna riksraa behaudlat techarxefrågan mederwåpat den höga politiska ställnina, ArUNdlagen welat åt tetsamma inrymma. Båre frågan om rekrytäldern ech ten om sparbankeböckerna fann talaren wara allför ebetydlina att göras till föremål för rilsdagens förhant lingar i närwarante ögonblick. För öfrigt borde i anletnina bäraf al. trig någon skrifwelse i enlighet med 107 Ä repge: ringsformen afngå, så mycket mer som det wore twifwelattigt, hwilken form för denna slrijwelses inlemnanre förefunnes. Hr Lyttkens mergaf, att frågan om refrytåls dern more i fig slelf obetyrlia, men papetade, att tet här gällte en ster och wiatig rättsprin cip, jom blifwit kränkt, och mot hwars förnyande fammas ren borde protestera genom att med godtännande länga memorialet till handlingarna, Grefwe Peese klantrade ur rättslig synpunkt te båra förenämda regeringshandlingarne och an: saåg vet funna ifrågasättas, om ej refamma föres tagits just i afsigt att utweckla och besästa en in: stitution, nämligen indelaingswerlet, om bwilka meninaarne i lantet woro aanska delade Mrfade