Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1872, sida 3

gast torte beifras hos wererbörande myndighet. Tidningsöfwersigt. Om folkunderwisningen innehåller Oskarshamns: posten en följd goda artiklar, hwarur wi tilläta of låna följanre oimotsägliga reflexioner: Stall foltstolan funna lefwa ett eget, fjälfftänr vigt lif, få måste den belt och hållet skiljas från tyrkan. J ältre tirer, då skolan, der den fans, entast war en hielpanstalt åt kyrkan för inplantande af religionskunskap, war det äfwen i fin ortning att den lydde unrer presterskapets ftyrels fe, hälst bilvning och funftoper rå för tioen näs stan uteslutande wore att söka inom tettas leter; och ertännas mäste att man har retsamma att tacka jör tet läskunskapen jämförelsewis är få alls mänt utbretd i wårt tand. Men presterskapet bar stått stilla, och titen bar gått det förbi. Ane dra klaeser ha upstått med lifta om ej högre bilds ning, nya kunskapsgrenar göra fig dagligen mera gällande inom det allmänna lifwet, och skotan will ei längre rymmas inom kyrkans hank och stör. Ett statelyrkligt presterskap har alltid en naturlig benägenhet utt, så att såga, stelna inom gränferna af fina en gång för alla bestämda dogmer, och protestantismen, fin grundtanke om andens frihet otrogen, skiljer fig härutinnan från kaleliciemen entast till graden, ej till arten. En följd häraf är ott presterna städse och af grundsats med ifs wer fämpat för alt bestående, detta må för öfrigt ba warit hurndant fom hälst, — vet finnes ins genting så dåliat att ej presterna ha förswarat det, bar någon sagt, — medan de å andra sidan lika enwist fatt fig emot det nya, fom sökt tränga sig fram, alt ifrån boktryckerikonsten, fom förkElas rades för ett djefwulens werk, önda ned till bru: fet af gaffeln wid maten, fom wore ett hån emot Skaparen, bwilfen ej förgäfwes gifwit menniskan fem fingrar på hwar hand. Att prestarömet äf: wen i Swerige warit fin wana troget wisar bland annat wåra stånrsriksdagars historia, och ffolmwär sendet per ej heller något undantag från regeln. Så fed ånta långt in i detta århundrade fonfiftorierna såsom onöriaa och ffadtiga uphäfwa för samlingsbeslut om skolors anlägaande. Ännu tors de ten bedröfliga historien från OÖfwansjö wara i fristt minne, nämligen huru genem presternas tret skante frikostiga gäfwor af enskild man till skolornas upbjelpande under löng tid hindrades att komma orten till aagn. Ett krastigare bewis för olämpligheten af prestens själfskrifwenhet fom skolans främste styresman låter ej aerna tänfa fig. Dessutom måste skolan, om den skall morfiwas ra sitt änramål, i alt högre arad bli en medtbor: gerlig angelägenbet i stället för en rent kyrklig. Storwårren måste trerför öfwerflyttas från för: samtingen till koemmunen, hwarmed af fig själft följer uphöranret af nreteng ssjälfskrifna ortför ranteslop i stelrätet. Är presten skicklia att styra skelan, få må tan rertill kalas genom fina medborgaree förtroende, — hwilket i alla fall af pame mal wana torre oftare inträffa än nödiat wore; — är ban det åter icke, må vå utses en annan med högre bildning eller mera öppen blid för ti veng traf. På hwad fört religionen härigenom stuue bli ticanre är ej lätt att förstå men det är un en gång wanligt att förblanda religionen och dess tjenare, samt att i hwarje inskränkning af de senares rättigheter se ett angrepp mot den förra. Wi äro efr rresthatare, utan älska twärtom att fe en sant kristtig prest, fom troget tjenar fin Gud, wertante i sitt kal. Men bmwar fak för fia är en gammal god react, fom äfwen här må gälla. En gifwen följd af skolans ftiljande från kyrkan blefwe, att all konsistoriernas befattring med den förra upphörde. Deras förrättningar har man nu melat ofwerlemna åt lanretingen, få att länets stelwärd skulle bilda en mellanlänk mellan ftateng och kommunens. Hwat ej dessa lämpligen tunde stöta borte öfwerlemnas åt skolinspettörerna, bwilta skulle tillsättas länswis, en eller flera i män af behof. Riksdagen. Riksdagens båra kamrar sammanträdte i lör. dage kl. 10 f. m. Första kammaren företog först wal af fem Ie