Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1872, sida 2

genialist ite kunre blott upstå i Linköping. Då Linköpina ju i alla fall får fis en järnbana, så bör ren wäl på något sätt bidraga till utbiltandet af lantets bansystem. Bana, fom bana. Intet knussel! bör det heta. Det är längesedan det blef aammalmodiat att föga: Den storsta sparsambet måste iakttagas. — Det är vod eräti att smeanna på halfwa wägen. Den nya kägaelbanan bör bli ett mönster af elegans och beklvämligbet och wärtigt wårt samhäle. Det finnes — om lyckan more med — ett jätt att pryda banan, hwarpå stadsfullmäktige kanhända aldrig tänkt. En una, lofwante konstnår, en br Börjesson ifrån Göteborg, bar i Rom utfört en finur i marmor, kallad kängelspelaren, bwilken han nu tänker lotta bort i sin födelsestad. Lotten kestar blott 100 rer. Borde ide Lintöpings starefullmättige hälla sig fromme der och på stadens wånnar taga några lotter? Tänk om man munne en födan pjes! Det skulle wara något för den nya käggelbanan! Att staden snart kommer att aflöna en lärare i fäggelfpel tana mi för alteles gifwet. Och nåsta är byaaa storefullmättige en biljard mid Lugnet, året terpå en priffeklubb i Wernerska trädgårren ech slutligen ett hotell för rouge ett noir eller trente et quarante i Trärgårdssöreningen. På så sätt skal Linköping bli en afuntswärrs samhälle. Gulr., silfwer. och papperspengar skola strömma rit från alla werltens fonter. De fökunniga ty. skarne wilja uphäfwa spelbankerna i Homburg och Wiebaden, men Linköping fal adoptera dessa wäl. signelserila inrättningar. Hit skola utlandets bandies och petit maitres ställa fin lkeso, här skola kassor lättas från öfwerflörand innehåll, ja här ffall med tiden bli ett rittiat Ophir eler Eldorato, — tad ware starsfullmältige.