Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1872, sida 3

nmimii 89 2 när man har godt om dem? En bonde i Alfta hade tre barn i hemmet och 3,300 rdr insatta på en bank, der han å dessa penningar uppbar 4:2 proc.i ränta. Hans omständigheter voro sådana att han hvarken för sina barns uppfostran eller för hemmanets bruk ansåg sig behöfva denna summa i närmaste framtid. Derför, sedan han läst hvad der står i slutet af 1871 års almanack angående ränteoch kapitalförsäkringsanstalten, och efter att ytterligare samtalat i detta ämne med en för saken intresserad person, uppsäger han ofvannämnda somma i banken. Med omgående post bar han sedelpackan i sina händer och strax lemnar han henne ifrån sig med följande bestämmelser: för hvardera af hans tre barn, ett om 6, ett om 3 och ett om 1!, år, insättes 1000 rdr för kapitalbildning till 25 års ålder och 300 rdr för lifräntebildning vid 55 år. Man kan härvid fråga: var detta klokt gjordt, och blefvo dessa penningar på detta sätt fördelaktigast placerade? Låt oss pröfva efter, hnru dermed kan förhålla sig, — Penningar äro bäst placerade der varest de gifva icke blott största utan äfven säkraste afkastning. Genom att insätta ett kapital uti ett företag, köpa ångbåtsoch jernvägsaktier eller kasta sig in uti ett skogsköp eller annan handel, kan det lätt hända att man erhåller 10, 20, 30, ända till 80 procent i årlig afkastning, ja, man kan vid en lycklig affär i en hast fördubbla och flerdubbla sitt kapital och blifva en mäkta rik man, som till sist börjar röra sig med tiooch hundratusental; men lika lätt kan det ock hända och inträffar ganska ofta, att procenten blir ingen och att kapitalet i en svindlande spekulation försvinner, ja, till och med fullkomligt ruinerar männen. Både ibland herremän och bönder bekräftas detta af mångfaldiga exempel. Man kan dervid säga, att om än på detta sätt penningar synas blifva fördelaktigast placerade, så har man dock ingen afgjord säkerhet för dem. Bättre då, åtminstone för en landtman, som måste samla sin verksamhet och omtanka omkring sia större eller mindre jordlott, och emot god inteckning eller säker borgen utlåna sitt kapital. Men då räntan i dessa tider ej gerua öfverstiger 5 procent å vanlig utlåning, blir det fördelaktigaste och tillika det säkraste, att insätta sina öfverflödiga peningar på vlifränteoch kapitalförsakringsanstaltenea, der utom vinster tillfölje af dödsfall inom samma ålders-klass, räntan uppgår till åtminstone 6 procent med ränta på ränta. Vi skola äfven fiona det af det ofvan anförda exempel. Af de tre barnen erhåller det första (A) vid 25 års ålder ett kapital af 3170 rdr, det andra (B) 3830 rdr och det tredje (C) 4330 rdr. Dessutom komma de vid 55 år i ätnjutande af lifstidspension, hvilken för A. uppgår till 255 rdr, för B. till 297 rdr och för C. till 375 rdr. Och alt detta — ett sammanlagt kapital af 11,330 rdr och en sammanlagd lifränta af 917 rdr, — för 3300 rdr, utan annan möda och bekymmer för fadren, än att öfverflytta summan från banken till försäkringsanstalten. Man måste ju säga att kapitalet just der blef fördelaktigast placeradt, och äfven säkrast, ty anstalten står under kontroller, som öfvergå de säkraste inteckningar-). Det är ock häraf klart, att fadren äfven handlade klokt, då ban på detta ställe placerade sina penniogar, Han hade icke gjort klokt, om han för sin egen person afhändt sig dessa penningar för 20--24 år, ty då hade han kanske icke behöft något kapital; men ban gjorde klokt och är berömdvärd, då han bandlade i sina barns intresse och ville betrygga dem en ged hemgift, då de skola sätta eget bo, eller en för bröd sorgfri ålderdom. Hvem vet om ej deras omständigheter om än aldrig så lyckliga nu, likväl framdeles kunna blifva sådana, att fadrens minne under tårar välsig