Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1872, sida 2

var. Då hon gick in i närmaste kammare, ropade fågeln igen: Skön jungfru var dristig, men var icke altför dristig. Der hängde det fullt af sköna fruntimmerskläder omkring väggarne. Då hon kom in i närmaste kammare, började fågeln ånyo skrika: Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke altfor dristig! IIär stodo många såar fulla med blod. Men då hon gick in i närmaste kammare, gallskrek fågeln: Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke altför dristig! IIär låg det fullt med döda kroppar och benrangel af dräpta kvinnor. Nu blef hon så förfärad, att hon ville springa ut igen, men hon kom icke längre, än till närmaste kammare, der som alt blodet stod. Då ropade fågeln till henne: Skön jungfru, skön jungfru, spring under sängen, under sängen; nu kommer han l7 Ilon var ej sen att lyda fågeln och gömma sig under sängen; hon kröp så långt intill väggen, som hon kunde; ja hon blef så rädd, att hon gerna hade krypit in i väggen, om det hade gått an. Nu kom hennes käresta med en annan jungfru. Hon bad vackert och väl, att han skulle spara lifvet, så skulle hon aldrig uptäcka honom för någon; men här ljelpte ingen bön. IIan ref af henne alt både kläderna och guldet, så nära som? en ring hon hade på fingret. Den ryckte han i, men när han icke kunde få af den, så hackade han af fingern, så att den