af intellektuelt arbete, är denna modlöshet, denna moraliska förslappning, som vi kanske litet hvar emellanåt erfarit, då ryktet icke genast stått färdigt att blåsa i sin trumpet för oss; huru mycket större måste icke då faran blifva, om härtill sällar sig bekymmer, ja kanske en hård kamp för den dagliga nödtorften! 2. Några dagar efter denna händelse promenerade Harald Hildetund och jag på Djurgården efter intagen middag, och styrde kosan bort åt ?Frisens park? för att se på folklifvet derstädes. Genast vid ankomsten dit fängslades vår upmärksamhet af en ovanligt munter grupp, hvars medelpunkt vr en ung man af en ur den goda smakens synpunkt tvetydig elegans: halsduk i skrikande färger, rutig sammetsväst och tjock urkedja. Han pratade högljudt, gapskrattade och slog i punsch ur ett krus åt fem eller sex kvinnor, som omgåfvo honom. Itrots af metamorfosen tyckte jag mig i den unge mannen igenkänna hr Conrad Haller, vår bekantskap från dramatiska teatern och Urvädersgränden. Mina och Haralds blickar möttes; det var klart att vi båda tyckte oss ha gjort samma uptäckt. Slutligen vände sig en af kvinnorna om, och dermed skingrades sista skymten af vår tvekan: det var den äldsta systern, som hade satt fram stolar åt oss vid besöket i vindskyffet. Just då Harald och jag stodo i begrepp att meddela hvarandra våra intryck af den gjorda uptäckten, passerade en Stockholms-gamin med opvakt utseende utseende förbi oss och -lea