Vi återvände hem till Harald, samtalande om det menskliga eländet, och vi kommo öfverens om att en af dess sorgligaste uppenbarelser är att en ung man, som icke har en bit bröd att bjuda den moder, som fostrat honom via sitt bröst och vaggat honom på sina knän. Morgonen derpå befunno vi oss efter der upgifna adressen och blefvo vitnen till ett skådespel af förfärande nöd och elände, att pennan vägrar återgifva alla dess detaljer: smutsig halm, betäckt med några ännu smutsigare lumpor, ett par spruckna lerkrukor, ett gammal rankigt bord och tre halta stolar utg jorde hela möblemanget i ett eländigt vindskyffe. Vid vår inträde upreste sig fyra kvinnor häftigt och den unge mannen från föregående afton kom oss til mötes; hans mor och hans tre systrar, knapphändigt skylda af usla trasor, voro nästan vidriga att åse. Det var svårt att afgöra on nöden eller lasten hade tryckt sitt outplånliga bränmärke på dessa aftärda unleten; men mig föreföll det som om vi hade kommit för sent som om anden redan var förtappad och blot den lekamliga varelsen återstod att rädda. Den ende, som verkligen väckte mitt intresse, var den unge mannen. Han mottog våra gåfvor utan falsk blygsel, med en skenbar värdighet. han förklarade sig ega hopp att snart vinna en sysselsättning passande för hans kunskaper och han bad att få anteckna våra adresser för att, såsom han hoppades, en dag betala sin skuld. Nå, så mycket bättre: vår allmosa fick ett flerdubbelt värde, om den förde med sig mod och hopp om bättre dagar. Den stora faran för dem, som skola lefva