Krigarnes konung. Det var vid expositionen i Stockholm 1866. Min vän, brukspatron Harald Hildetand (detta har alt ifrån våra studentår varit hans nom de guerre), hvilken, märkvärdigt nog, städse visat mig en aldrig svikande vånskap, ehuru han i alla tider egt fullt upp af denna verldens goda, hvaremot jag nödgats sträfva mig fram på försakelsernas väg, — nämnde min vän hade redan tidigt på våren underrättat mig om att han under sommaren ämnade för en eller annan vecka taga min gättfrihet i anspråk och hoem var glad om inte jag, öfver utsigten att, genom att med honom dela min anspråkslösa bostad, hvilket vi begge två då antogo skulle blifva en icke aldeles värdelös tjänst, ändtligen komma i tillfälle att återgälda en ringa del af den skuld hvari jag stod till hans ljelpsamma välvilja. Men sel i tidens fullbordan befans det, att en stor del af de disponibla rummen inom hufvudstadens hank och stör stodo öde och tomma. Följden var, att Harald Häildetand, van vid all möjlig komfort och ovan vid att gnida, beröfvade mig nöjet att se honom som gäst i min anspråkslösa vindskammare på söder, och i stället hyrde sig en bekväm dubblet i närheten af Gustaf Adolfs torg. Emellertid återstod mig nöjet att få vara hans ciceron under de tre veckor han här tillbragte, och det är ett af de äfventyr vi derunder uplefde, som jag nu går att berätta. En afton hade vi varit på dramatiska teatern och beundrat fru de Dolcy-Hedin iVåra