Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1872, sida 3

ligt hördes tona i hans grannskap. Han stannade för att lyssna till de tröstande ljuden. Men till harpans härliga accorder ljöd nu en sång af en hittills okörd stämma. Den sörjande förnam tydligt dessa ord: Betrakta naturen och lär dig förstå Dess herrliga prakt: Se skaparens makt I svallande floden, i blomma små. När morgonsols strimma Dig helsar så gladt, När stjernorna glimma I dunkelblå natt. Men frågar du dunkelt i pröfningens stund: Hvi föddes jag här Till sorg och besvär? Och söker du finna förgängelsens grund; Märk, denna är lagen: I mörker dör alt, Men framgår i dagen I yngre gestalt. Se vintern strör drifvor i blommornas spår Och böljornas svall Förstelnar han, kall; Men solen för åter den gryende vår Till isiga landen Och fri svallar sjön, Och blomman vid stranden Står fram utur snön. Då sjunger hvar fågel med jublande fröjd Ur glänsande sky, Och dimmorna fly För strålar som lysa från blånande höjd; Men du, som vill spana