Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1872, sida 3

och oftare återkom den syn, han först i drömmen sett, och fröjdade hans öga och själ vid anblicken af den himmelska mö, som han ansåg för sitt lifs skydsande. Och när han en skön vårmorgon böjde knä inför den evige — o, då vidrörde dödens engel hans panna, och i den ljusa morgonskyn stod den välbekanta kvinnogestalten i sin skära täckhet och vinkade honom till sig; hans saliga blick mötte hennes, och så sjönk han stilla ned i blommornas krets. I deras kalkar glänste daggdropparna som tårar; men himlens sol borttorkade snart dessa, och hennes milda strålar tycktes dervid säga att ingen tår behöfde fällas öfver honom, som nu var förklarad. (Slut.)