Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1872, sida 2

En pantlanare. En vacker aprildag 1865 kommo två eleganta unga män gående arm i arm ifrån Mosebacke ned. till Götgatan på en af dessa vägar som ännu för få år sedan voro skräpiga gränder, men som nu alldeles förändrat Jysionomi och med detsamma äfven fått en förbättrad karakter och benämnes gator. Den vackra rårmogonen, troligen i förening med en på Mosebacke intagen frukost, hade försatt ungherrarne i en uprymd sinnesstämning, som gaf sig luft i en temligen högljudd konversation. Sannerligen, utbrast plötsligt Henrik G., tror jag inte att söder står framför de andra etadsdelarne äfven i andra afseenden än ifråga om naturskönhet. Ser du den der lilla hinden till exempel hon är ju riktigt förtjusande. Föremålet för denna artighet var en ung, larfligt klädd flicka, hvilkens sjukliga blekhet icke förmådde bortskymma den mer än vanliga skönhet hvarmed naturen hade begåfvat henne. Hon hade nyss utträdt ur den låga och mörka porten till ett oansenligt hus, som tycktes ha glömt sig kvar från en förfluten anspråkslösare tid. Synbarligen försjunken i smärtsamma betraktelser, gick hon långsamt framåt, liksom tvekande hvart hon skulle ställa sina steg. De båda unga männen påskyndade sin gång så att de hunno upp henne, och då Henrik såg att hon gick med nedslugna ögon, frågade han tanklöst: Har du förlorat något, mitt vackra burn? Flickan såg upp med ett par milda, fuktiga ögon och svarade sakta: