Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1872, sida 3

traktatens orcalag skola söka stöd i en sådan lkning. — — A— ——— Gamle Ufwen. Har du sett den gamle ufwen? Det är rigtigt underligt att tänka på huru wis han är, ja, få att hufwudet synes yngas ned af idel wisdom. Lång har wintern warit, och hela tiden har ufroen futtit i ett torn deruppe i den gamla rninen, och derifrån har han blickat ut öfwer fälten, der de legat i dunklet af nordens långa natt. Men småningom har solen börjat höja sig litet högre för hwarje dag. Här och der har en oh annan liten bäck löss gjort fig ur isens bojor och hastar att med buller och ftoj örusa framåt. ÄÅn rifwer den lös en isflaga, än undergräfs wer den snön få att massor deraf nedfalla i bäden och tydas hejda dess lopp. Då blinkar ufwen helt förnöjd med fina runda ögon och menar: jo, jo, jag tänkte wäl att det ej länge ffulle räda för den, fom börjar med jå mydet buller och framfufigha; men i detsamma smalt den snö. fom fallit i bäden, och få blef den blott alt större oh mera brusande. Od) lärkan drillade högt i skyn, oh lif och rörelse waknade öfwer alt, och bädar brusade, och såglar kvittrade, och solen säg leende ned och tydtes föga: god morgon, barn, efter den långa fömnen, Men ufwen fatt i sitt torn, och runkade på hufwudet, med långsam wärdighet och fade: 7Sortigt, sorligt! Hwad skall wäl detta bli af? Detta är alt de oförnuftiga fåglarnas fel, fom ide unna werlden att få sofwa i frid. Huri stilla, Huru lungt od) fredligt war ide alt: Huru lärleksfullt dolde ide mörkret hwarje fläd, hwarje orent eller ruskigt ställe! Och dagar hade man ju ändå, flera timmar hwarje dygn, för den som nödwändigt wille hafwa något af den onyttiga waran; en sådan der god, nyttig, brukbar dager, ide flärd, och glam som nu. Men se nu, huru de slrikhalsarna wäsnats och flugit, hafwa de slutligen fått solen till att stråla, så att det vatt förstör synen på hwarje förnuftig warelse. Nå, nå, de få nog sitt straff, ide fan detta lif räda länge. Äter kommo kallare dagar. Bädarna brusade alt swagare, och syntes slutligen ide mera, oc) småsåglarna hade rigtigt swårt. De fröso illa od) hittade knappt ett forn på den åter frusna marten. Och ufwen drog fin näbb på ned, så att det näftan såg ut som om den welat le, oc) han fade: 7Jag tänkte just att det så slulle gå. Hwad hafwa de nu wunnit med sitt skrik? Jo, att det hwita snötädet rijwits i tusen trasor och att den swarta marten tittar fram öfwer alt. Nu få skrikhalsarna försöka på att swälta och frysa. Det går få, när ungdomen mill regera werlden. Jde länge fick dod ufmen behålla fin segerfröjd. Snart förändrades åter wäderleken och regn började falla: men mulet od) grått war alt ännu, och så war det ändå temligen i uf wens smak. Men se — gick wäl en förtrollning fram öfwer jorden, eller föll ett förhänge undan? Nu sjunga fåglarna högt i ffy. Nu stider gräset upp. Nu frå björkarna med löf som möf-öron. Ju löjwas träden. Nu blomstrar, jublar, äflas alt, från stoltaste et, från slönaste tos, till ringaste kvist, till simplaste strå; från ståtligaste fågel i ffy, till nydelpigan, font är i fullt hushållsbestyr i gräset Och warmt, ljust och mäns ligt strålar foten öjwer all denna äflan. Men uswen nedlutar wemodigt sitt hufwud och drar fig djupt in i sitt Hål och säger sorligt: Hwad skall detta blifwa af? Det är förffrädligt att fe huru alt rusar till fin undergång! Ack, nog minns jag från min ungdom, att det då oc kunde wara sommar; men huru annorlunda mar ide alt då! Stilla fatt man sitt bo oc wäntade till dess far och mor hemtade mat, och få sof man igen till dess man flutligen i föräldrarnas sällstap och under deras ledning pröfwade fina wingar i närmaste neid. Åhå, det war annat då! Jde streko småsåglarna då och höllo högsta ljudet. Tå flögo läderlappar, så många man wille spifa, omkring i kvällarna, oc) mössen sprungo tätt mid rågslylarna. Ängsligt att fe, huru tiderna försämrats. Men det är få de wilja hafwa Det, de der slrikhalsarna! Det är de, fom ej unna någ n att sofwa och fom i otid mädt upp fieljwa folen. Men tiden gid alt framåt, och äfwen mulna oh regniga dagar kommo emellanåt, och ufwen triumferade och sade: Nha. jag tänkte wäl få. Månne de wäl nu begripa den lärs domen? Jo, wadert! Huru många blommor ligga ide res dan döda, och alt kommer det ändå nya i stället. Allt skall den arma jorden hafwa råd med. Blommor jo, fågelsång jo; men ett dagligt forn till föda för mössen, fom de kunna blifwa feta utaf, hwar fer man ett sådant? Bara omogen uselhet! Jdel tyr, idel flärd! Nu stodo rågskylarna på åkern, och trädens grenar nedtyngs des af frukt, och jåglarna och mennislor och djur gläddes af Guds rika gåjwor. Savilten lyx, hwilket förderf! murrade ufwen. Wid tornet, i hwilket ufwen fatt gömd, wäxte ett ungt träd, oc def första frukter mognade. Ölad känslan af sin fullhet, syntes det trädet sorgligt att gamla ufwen skulle bafwa det få Teds samt, när alt i naturen gladdes, och det sköt. alt högre och högre i fin frutttyngda gren, och lutade in till ufwen en frukt af de fylligafte och mognoste, fom det wille bjuda till fägnad åt den gamle. Men i wredesmod kastade ufwen bort ur fin boning den inträngande egrenen, och strek: Hos mig skola åtminftone inga nya funder winna inträde! Sådant ssxäp skulle wäl jag wilja hafwa! Annorlunda war det i min ungdom: då bjödo fig småfåglar och möss sjelfwilligt till stek; men tror man wäl att wår tids ungdom har så pass wett? Jo, en usel frukt bjuds kanste, men länge nog får man jaga innan en småfågel behagar låta spisa fig. Strika, det wilja de, men göra de nytta eller fer man dem wisa den wördnad för gammalt folf, att de skulle låta äta upp fig? Jo pytt, får dant sker ej nu för tiden. Ånappt nog end förr i merlden! strek gällt en grönfiska och flög hastigt förbi. Sådana äro de, näswisa och odugliga alla, murrade ufwen. Redan utsände wintern sina förtrupper, och is och snö lade fig på marken, på wattnen och på trädgrenarna, och ufwen höjde upp sitt hufwud, och fade: Nå, ändtli gen hafwa de bå fått sitt straff! Huru länge de än fortfarit med sitt skrit, fin lyx od) sitt syndiga tif, så hafwa de doc mu slutligen dis wer fig nedkallat wreden. Skriken nu och wäsnens, och tron att det är ni, fom med edert skrik inrätten hwad fom sker i werlden! Nu fen J, huru ni i stället dermed nedkallat os lyda öjwer eder och andra. Uhu, uhu! Werlden är död, till straff för fin ondffa! Men nere wid tornets fot Hoppade små fåglar och kvittrade: Det är kallt, det är kallt; men få god är Gud! Han gaf oss jjädertlädnad warm, och låter of Hitta ännu fmå forn, Cch blir det för kallt här i nord, od) brister oss föda här, mi fara snabbt till söderns land. Gud gaf oss wingar att flyga fäöft och snabt och snart kommer wåren igen, och då dukas