Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1872, sida 2

Tredje bladet. Det är en sommarkväll. Solen kastar sina sista strålar öfver skogarne och fjellen, och elfven brusar med valdigt dån mellan sina stränder. En vandrare går på vägen, som ett stycke följer strandbrädden. Plötsligt stannar han och håller handen öfven ögonen, för att ej stingas af solen, kanske ock för att dölja den rörelse han erfar, när han ser den vackra taflan framför sig, fast han dock icke har någon att dölja sig för. Det är en ung man, men hans kind är blek och hans rock är sliten, och hans hållning är ej mera kraftig och stark, som den fordom måste hafva varit. Helt säkert är det en skeppsbruten på lifvets haf. Men han går stigen fram, stugan, som vält hans djupa rörelse, kommer han alt närmare, slutligen knackar han på dess dörr. Derinne låg en gammal blind gubbe; och hans dotter, en skön flicka med ljusa lockar, läste för honom ur bibeln. Främlingen stannade innanför dörren, liksom vågade han ej träda fram. Hans hufvud sjönk ned mot bröstet, och heta tåran brände på de sammanknäpta händer, v Jokan, hviskade flickan, )är det du? Nej, nej, ropade främlingen, jag var Johan, men jag är det icke mer. Läs, läs, flicka och bed Gud .. . )Kom hit, Johan! hur är det med dig gosse? Gubben kan ej se dig mera; men din röst låter så underlig .. . Och flickan lade sin hand på främlingens