Målarens vän. En originalteckning af Wallander. (Forts, från n:r 14.) Mellan tvenne danser såg han henne föras vid armen af en ung, ståtlig husarofficer. Han följde det sköna paret med ögonen. Det försvann bakom förhänget till ett undangömdt kabinett. Och musiken spelade upp. Man ordnade sig redan till dans, men Aurora syntes icke. Huru det var, hade den unge målaren kommit att stanna utanför det omtalade kabinettet. Han stod helt nära, han kunde höra hvart ord som sades derinom, och utan att vilja det såg han genom springan från sidan om den ena gardinen en syn, som på honom hade en alldeles egen verkan. Han slog handen mot sitt hufvnd och mera föll än satte sig i en soffa, som stod der trazxt invid. I detsamma rycktes förhänget åt sidan, och husaroficeren och den sköna fröken visade sig på dörrtröskeln. Fröken såg åt sidan, och när hennes öga föll på den unge mannen, skälfde hon till och purpurflamman bleknade på hennes kind. Officeren såg förvånad på honom. Hvad, Aurora! — befinner du dig ej väl? vCharmant, min goda Ernst! — jag blef blott rädd att vi dröjt för länge, man dansar vidare .. . Sedan syntes ej målaren längre på balen.