Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1872, sida 1

Motioner wid 1872 års riksdag. Af br Arwid Gumelius om ändrina i 12 St förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad. Wi meddela här nedan den wiatiga motionen i dess helhet: J motion wid 1871 årg lagtima riksdag, bwils fen imellertid då ide hann att behanrlas, tillät lag mig anföra åtskilliga skäl för en fågradig röfte skalas anwäntande wid stadsfullmägtigwal samt erinrate, hurusom starefullmäatiginrättningen, på penningeröstnings grunt, redan kommit en god vel af det tommunala lifwet i wåra merdelftora och större lantsortstärer att domna bort od) bor tar att alldeles förtväfwa detsamma. En fåran söljd af en wälwillig lag är ide heller få under: lid, då mängden af tessa städers medborgare, hwilka dock forrom egre rätt att på aumän rårtstufwa säno sin mening och deltana i omröstning, nu förs hindrats att med den få kallade fommunata fielfftyreljen taga någon annan befattning, än ren hwart fierre år dem förunnare, att mer jmwae ga röster, fom föra förmå att göra fig aällonre, söka inwerka på utkorandet af stodefullmägtiae, samhällets magtfullkomliae förmyntare, som utan tillräcktig redowisninysskyldiahet förfoga öfwer myndlingens enendom och, än mer, kunna binda benom i etonomisk twångetröja för al bang tid och för bang barns. Få ska talande erempel på sådant förhallanre kunde till öfwerflöd onföras, men sådant torde ktnappast behöfwas. De åro kända. Borttagandet af all annan tommunal fielfftbe relserätt än en rösträtt utan synnerlig anmwmänds barget bar imellertid, i förening med det obestrirlisa satjörhållandet, att efter kommunallagarnes införande utaifterna och skatterna i re flesta städer betydliat ökats, på ätskilliga håll flertubblate, utan att denna stegrings orsaker framstått tydliaa för te ide inwigre, mön enstädes alstrat missnöje eller försoffning, misstro eller likgiltighet, der vet förr fanus trefnad och tommunalt lif. Och i detta fall befinna sig werkligen wåra städers ins wånare — för att en gang äfwen från renna sidan benagna ett ofta hördt uttryck — på ett lutande plan, fom kan bringa ofärd. Tidsförhals landena, flotb:ten, billigheten synas mana att nångot minska lutningen, att föfa fomma, om ej på lemn mark, åtminftone på en mindre balgbrytante. Så wida icke giltiga motskäl förefinnas! Wiatigost af teesa motskäl skulle wara det, att en rubbning af den kommunala rösträtten i Här derna were, egnad att förryda Första fammar rens grunt. Hl löeheten af ett sådant påstående tror jag mig i min ofwan åberopade fioråremotion ha åragalaat och inffränfer mig att rertill bänwisa, nu entast anmärkande, att fådvan jörrydning redan blijwit af rifedagens båda famrar och k. m:t genom rösträtts äntring försött och owådlig besunnen. Wicare har man inwäntt, att kommunens så kallae sselstyrelse har få många materiela in: treesen att taga wara på, och att derför den, som mera slattar, bör få mera rösta, på vet att ide ban, fom föga skattar, må funna ålägga den för hön inkomst taxerade altför olidliga bördor. Men venna farhäga år ide berättigad, och faft helere funde motsatsen låta böra fig; ty det är en känd sak, att inom wåra ftadskommuner trajs men på anslag oftast komma från derag sida bwilka föra talan på grund af höga debetsedlar, och att sparsamheten, någon gäna kanske nog lånat vrifs wen, aemenligen förordas företrådeswis af sådane personer, för hwilka äfwen det minsta tilläag å tebetsedeln, om än blott af några få öre, är ber tunaande. Och det lär waro öfwerflödigt erinra, hurusom — med hänsyn till stattearunden, till den personliga och till den smygande eller få falz late invirefta beskattningen — den fom erlägger 1 ritsralers bewillning i sielfwa werket slattar förhällandewis full ut så mycket som den, hwars debetsedel å 100 riksdaler efter nu gällande lag berättigar till hundrafaldig rösträtt. Och för öfrigt bebötwa ide de, fom nu i wåra londsortes:äter walt sig sjelfwa eller låtit wälja fig till statsjullmägtige, något flyrd af en nåra