Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1872, sida 2

na med de stora, majestätiska skogarne deruppe i norden ock med en liten stuga, hvars egare blef mig i faders och moders ställe. Men i slället att tala — något som du vet att jag ej älskar — se här, läs .. . Och Johan framtog ur en låda trenne blad, som han lemnade till sin vän. Första bladet. Tvenne barn, en gosse och en flicka, leka vid en forsande elf bland blommorna på stranden. Bakom dem reser sig, hög och tyst, furuskogen. Tlickan ser en neckros gunga ett stycke från stranden. ck den som egde den blomman o Och gossen hoppade på stenarne tills han kom ända fram till den simmande blomman. Der var elfven djup, ett enda felsteg, och gossen hade varit förlorad, ty han kunde icke sinuma. Ilan lutar sig ned på stenen, håller sig fast med ena handen och sträcker ut den andra för att fatta blomman. Nu håller han blomman i sin hand. Men den satt fastare på sin stängsel än han trodde. Ulan rycker till ... ännu en gång. Då har han i ifvern halkat med knät, handen söker förgäfves hålla sig fast vid den hala stenen . . . ett ögonblick till, och gossen har med sitt Uf bötat för att han vågat vidröra elfrosen. Flickan har dock följt alla hans rörelser, hastigt som tanken hoppar hon från sten till sten.