Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1872, sida 1

prosents amortering och på detta sätt återbetala sitt lån. Derföre föreslår motionåren att räntan och kronotionren kapitaliseras på ofmannämnda sätt jamt att hemmanets egare på det sålunda upkommante kapitalbeloppet årligen inbetalar fer prosent såsom kapetalafbetalnina intill dess bela beloppet betalts, samt att allmänna bypotefaban. fen öfwertager bela denna affär och till staten i stället för grundräntorna öfwerlamna fem prosents obligationer å hela deras tapitalbelopp, hwarefter nämnde bank ombesörjer de åtgärder fom för fakens bringande till werlställighet för öfrigt äro erforderliga. — Man ser här en tilstymmelse till en sakarnas utwecklina, liknande ven tå fiörfmwargs frågan behantlades. Emellertid då inom landtmannapartiet meningarne äro delade och somliga deriblond ide anse ärendet få brårskande, undanffjute8 ret måhända denna rikstag eller underställes i allmänna ordalag kongl. m:ts pröfnina. Beslutet tommer naturligtwis att mycket bero på om nånontina tillstöter, sem brinaar passionerna i jäsnina; inträffar ide det, bar man nu arundod onlernivg heppas på att sans ech billighet skola så bestämma utgånaen. Frågorna em lanctförswaret, indelta armen och wärnepligtslagen trottes ej denna gång komma att upröra riletagen; men man toa vå ide i 50c röfnina br Törnfeltt, fom genom en motion fött änyo bringa dem till lif, ia til och med propos nerat ett särskildt utskott. Wi tro wisserligen icke att tumrarne syssna härtill, men tecken tyra på att hrr Arclersparres och Englanders motion, om att borttaga rättiaheten af friköpning från bewäringser: ersisen, skall i siänlet framtalla en lifligare sirio än man haft skäl antaga. Det läter fom skule man häri finna en utsträckning af wärnepliaqten och derföre ämna deremot sätta ett non possumuse till dess en eftergift i afseende på indvelninggs werket eat rum. Annars tyckes det ur demokratisk synpunkt indenting wara att inwända mot borttagante af friköpnin eråtten, tå den wäl e. gentiigen är till nytta för ve förmöagnare. J Andra kammaren föreslego brr Ruthberg och Bäckström att till inrättande af ett rilebankens läånckontor i Lulrå skulle of diskontkontorets fond med omsättninasrätt afsättas 500.000 rdr Detta gaf hr Öunceliug anledning att påminna om ere farenheten från rilsbankens retan befiatlisa lånefontir, att den ingolunta manar till inrättande of, såsom man hört ifrånasättas, ett helt svstem af dvlita riksbankökontor i landet, för hwilka det förcslaana Luleåäkontoret synes wara en förelöpare. Under 1870 (vet sista års botslutsomärtillgänaliat), inbringare riksbankens tiskonterina knappt 4 proc. å förlagekapitalet, 24 till 25 millioner. IWWisferliaen gaf Göteborgekontoret det jemförelsewis gora resultotet af 5 procent, men Wigbyoch Malmö konteren, efter olika beråkuingssätt 2,8 och 3,6 eller 3,6 och 3,3 19 i ersättnina för förlag, möda och rist, hwilten sistnämna under 1870 wexlat wid elita kontor och utlåningssätt från ret lila beloppet 140 till 1112, tg, Mp a och böast (i Wisby) 1,7 kapitolprosent. AÅnförandet slutade med att hemställa till Bankoutskottet om åtgärder för att, i stället för nya bankkontor, de redan mar rande eller upkommande icke sedelutgifwande bant inrättningarne i orterna må, mot fullood fäter: bet, erbålla billiaa län eller kreritiv å ett eller flera hundratusental riksdaler, mer ffyldisbet att i ben orten uppehålla diskonterina få fom brukos i allmänna disfonten, hmars werksamhet i den or: ten skulle upphöra Wi bafwa anfett detta yYttrande, såsom ganska uplysande, förtjena att anföros.