Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1872, sida 3

Wi i sjn. (Efter William Wordsworth.) Öwad fan ett barn om åtta år, Som andas lif och lust ch i fin späda knoppning står. Om döden weta just? Ett kojons barn en dag jag såg Hon war just åtta år — J rita lodars mjuka wåg Höll hennes ljnsa hår. Hon war en liten trind person ch tarfligt klädd odså; Men wadra ögon hade hon — Cn fröjd att je uppå. Hur många fyffon ären 3 Jnalles, lilla du? o Hon såg fundersam ut. — MAH, mi? Jo, herre, wi å jju. Åå, säg, hwar äro de, mån, ty — Hon swarte: Sju ä wi; ch två aj oss i staden bo, Och två ffa sjömån bi. Twå Ha i kyrkogå iIn sitt hem: Min syster och min bror: J lilla kojan nära dem Jag hos min moder bor. HY Du säger: troå i staden bo, Od twå Ha gått til sjös, Öch sju I ären dod! — Månn tro Det går ihop, min tö82 Den lilla raskt det swaret gaf: Wi åi inalles sin: Twå af oss ligga i sin graf Frunder linden ju ! Du tumlar om få lätt od) gladt, Med tif i hwarje lem: Om tvänne bor i grafwens natt, J ären ju blott fem? 7Den gröna grafwen under lind -— Det blef hon mid ändå — yns io steg ifrån mår grind, Der ligga båda må. Och gräfets bädd är der få mjuk: Jag sitter mången gång Los dem och) sållar på min duk Od) stämmer upp min sång. Först af dem syster Anna dog. Hon fwåra plågor led, Tills Gud ifrån oss henne tog, — J null hon sänkies ned Då blef hon ifrån plågor fri; Och mången wacker dag Kring grafwen hennes lekte mi, Min broder John och jag. När marken fen af nö blef hwit, Wi skulle lekt igen, Men då bars lilla bror oc dit, Od der han ligger än. Hur många ären I då un, Sen Gud tog må till fig? Ändock: jo, herre, wi ä jiu, Den lilla swarte mig. (Men twå ha dött — och lyckligast Bland er de äro nu! Förgäfwes; hon stod derwid fast: MNej, herre! wi ål sju!