Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1872, sida 3

Hwarjehanda. Ett billigt köp. För trettio år sedan gingo en dag tre unga män på en af Paris boulevarder. Sta wi frutostera? frågade plösligt den ene. (Serna! swarade den andre. Men, inwände den tredje, Qwem bestär? .. Hwem har en höra? Jag utropade en af de tre wännerna, men den är tom! Anfäkta! och jag fom är hungrig fom en warg! Hwad skola wi taga oss till? i Tyft! Jag har en ide, fade den förste, fommen med mig! De inträdde i en musikhandel od) den fom bes römde sig of att ha en idd frågade köpmannen om han mille föpa en fång. En fång? .... Hm . .. Af hwem är den ? frågade denne. Af of! Låt mig få fe den? Wi ha den ide på oss, men jag will fjunga den för ev, fade den minste af de tre, Med dessa ord satte Han fig till pianot och sjöng den till salu utbjudna wisan. Sm! fade musilhandlaren, den war ide få illa! ... Fan! få wacker röst ni har, Herre. Det hör ide hit; hwad will ni ge oss för mår wifa 2 Tjugofem francs. Ar ni galen, det är både ord och mujit. Tiderna äro få dåliga! Nå, får gå då! ... Så litet det än är, hinner det wäl til frukost för of! J morgon skall ni få er wisa ordentligt uppskrifwen. Se här emellertid wår adrefz! Musikhandlaren utbetalade 25 francs, och de tre wännerna afläsnade fig, belåtna med fin handel Men hwad är det för underligt i den der hiftoriae, tänker säkert litet hwar. Jngenting mer än att de tre wännerna hette Alfr. de Muset, hwilten författat orden till wijsan, Mongon, som komponerat musiken, och Dupres, som sjungit den. Samma för så godt prts köpta sång, af Paris hela musitaliska werld känd under namn af Andalusiskan, inbragte Brondus, mufifhandlaren, 1000,000 fr., hwilken summa lade grunden till denne ryltbare mnsitförläggares stora förs mögenhet.